Det är en väl dold hemlighet i det socialdemokratiska Sverige, att det är arbetarklassen som förlorar mest på vänsterpolitik.
De rika kan sätta sin barn i privatskolor, de kan ordna med kreativa skatteupplägg, de kan köpa sjukvårdsförsäkringar till de bästa sjukhusen, och de kan köpa hus i fredade områden.
Och känner de sig alltför trängda kan de flytta till ett annat land med bättre ekonomiska förutsättningar. Medan vanliga arbetare inte kan påverka sina liv i samma utsträckning.
De rika berörs inte lika mycket av högskattesamhället som vanligt folk.
Om vi tar ett exempel. Ett arbetande par där bägge tjänar 27,000 kr/mån i ett samhälle med 17% i kommunalskatt – istället för 30% – får hela 84,240 kr extra i handen per år.
Under 12 år kan de alltså spara ihop till en miljon kr. Och fortsätter det arbetande paret att spara så är det snart välbärgade. Det är lite av den amerikanska drömmen, eller rättare sagt den västerländska drömmen; att hårt arbete ska löna sig.
Och då pratar jag inte om ett extremt lågskattesamhälle, det finns fortfarande allmän vård, fria skolor, socialförsäkringar etc, men välfärdsstaten är något mindre – vi hade ca 17% i kommunalskatt i Sverige ca 1967.
