Syrien och den motvillige diktatorn


Syrien och den motvillige diktatorn 1Det var inte länge sedan Syriens ledare Bashar al-Assad var en favorit i väst, och kanske ännu mer hans fru, Asma, som intervjuades i tidningar och lyftes fram som öknens ros. Damaskus ansågs som en av de säkraste städerna i Mellanöstern, och Bashar gick ibland omkring utan livvakt, och var uppenbarligen väldigt populär hos folket. Han var utbildad ögondoktor i London, och var kanske inte alltid den grymma diktator som han numera utmålas som? Och möjligen inte heller den villigaste kandidaten att ta över och leda landet? Brodern Bassel uppfostrades som den framtida arvtagaren efter fadern Hafez al-Assad, men han dog i en bilolycka.

Vad hände egentligen? Nu är landet i fullständig kollaps, med olika militanta grupper som tagit över efter år av ”inbördeskrig”. Den syriska armén lade plötsligt ner sina vapen och kapitulerade inom en vecka. Konflikten verkar obegriplig för de flesta, vi har knappast alla svar, men låt oss kasta upp några bollar i luften.

Det skulle byggas en pipeline för naturgas genom landet från söder och vidare till Turkiet, detta blev emellertid inte av, och här finns förstås starka regionala intressen som vill koppla sydliga olje- och naturgasproducerande länder vidare upp till Europa. Kanske var Syrien en opassande bit i den geopolitiska pusslet?

Rebellerna var en brokig skara, hopsamlade från hela världen, ofta religiösa extremister som var sugna på krig. Vi vet att USA, Turkiet och Israel hade en del i det hela. Det syriska upproret 2011 föreföll orkestrerat som så många andra resningar runt om i världen vid den tiden. Och västliga medier hakade på och överdrev måhända den syriska regeringens ondska och blodtörst.

Ryssarna har länge varit allierade med syrierna, och de har haft en militärbas i landet sedan kalla krigets dagar. För tillfället fungerar den som vanligt, enligt ryssarna. Om den kommer att vara kvar i framtiden är däremot osäkert. Om anläggningen stängs så har den ryska närvaron minimerats i Medelhavet. Och det är ju en seger för västmakterna, om nu ryssarna är fienden vill säga? De flesta amerikanska krig har något slumpartat och meningslöst över sig. Det handlar ofta om att slå till hårt, och efter några år ta hem trupperna, och lämna landet i spillror. I det här fallet har man däremot uppnått ett strategiskt militärt mål, vilket i så fall är en ovanlig seger för Biden och USA.

Iran utpekas som den stora förloraren i den regionala konflikten, då de tidigare varit allierade med Syrien, och kunnat transportera vapen till diverse allierade i regionen. Nu har Israel fritt luftrum hela vägen till Iran, åtminstone för stunden. Bland hökarna i Washington har det länge drömts om ett krig mot Iran, och man släpper ogärna den idén, även om tiderna och förutsättningarna har ändrats. Iran anses tillhöra ondskans axelmakter och en av dess bästa vänner har nu fallit.

Israel har förstås ett intresse av en militärt svagare granne, de har redan annekterat en buffertzon utmed gränsen, men frågan är om ett oberäkneligt rebellstyrt land är bättre? Det är inte säkert att det militära läget förbättras för Israel. Och inte heller för Turkiet, som spelat en viktig roll i norr. Deras intervention i Syrien utlöstes av den syriska regeringens hantering av upproret 2011. Tidigare var länderna goda vänner. Vi vet ju vad som hände i exempelvis Libyen efter USA:s invasion, landet lämnades splittrat med lokala rebellhövdingar, ekonomisk kollaps och återuppväckt slavhandel. Det kan likväl bli Syriens öde. Att bli granne med ett sådant land är sällan önskvärt.

Bashar al-Assad har förargat västmakterna. Och det handlar förmodligen inte enbart om att vara en elak diktator, vilket han i och för sig var, men det finns många dussindiktatorer som ingen bryr sig om; det ligger mer bakom.


Missa inget!

En sammanfattning av veckans artiklar skickas till din inkorg, varje måndag.