Folkpartister beskrivs ofta som harmlösa beskedliga mesar som sitter i mitten och fiskar röster från alla läger. Leijonborg anses vara en överartikulerande tomte utan politisk tyngd, trots att han är en av de få politiker som talar floskelfritt och ärligt.
Mauricio Rojas anklagas för rasism, trots att FP förmodligen är det mest invandrarvänliga partiet i riksdagen. FP kräver kunskaper i svenska för att beviljas svenskt medborgarskap. Konstigt? Knappast, en svensk medborgare som inte kan språket blir lätt satt på undantag i en bortglömd förort.
Språkkravet syftar snarare till att stärka invandrarnas ställning än tvärtom. Jag känner själv till fenomenet – min farmor som var svensk medborgare fast hon inte kunde ett ord svenska – klarade sig inte särskilt bra utanför hemmets väggar.
Historiskt sett så har folkpartiet varit starkt pådrivande vad gäller demokratiska rättigheter, jämställdhet, internationell solidaritet, maktspridning, fri konkurrens etc etc.
Om vi tittar på realpolitik ur ett nyktert perspektiv, där vi slänger bort revolutionsromantik, utopiska visoner, egoism, förutfattade meningar, ärvda åsikter o dyl – och VERKLIGEN betraktar politiken som ett sätt att styra landet – då kommer vi fram till att FP:s politik gynnar oss alla. Folkpartiet genomsyras av en human individualistisk människosyn, vilket passar moderna frigjorda människor, samtidigt har de ett starkt pathos för vård, omsorg, utbildning och rättssamhälle.
FP har dessutom en öppen och genuin attityd gentemot stora och små företag, vilket är avgörande, eftersom det är företagen som skapar jobb (inte staten). Och jobben är den främsta källan till skatt, som i sin tur genererar vård, omsorg, utbildning, rättsväsende etc. Folkpartiet Liberalarna är också det parti som har starkast ideologisk förankring, de vet precis var de står vad gäller yttrandefrihet, mänskliga rättigheter, jämlikhet osv.
Liberalismen har förvandlats till vardagsmat, eftersom denna ideologi numera ingår i alla andra ideologier. Socialdemokrater och vänsterpartister kryddar med en smula marxism; moderater & kristdemokrater kryddar med en smula konservatism osv.
Varför ska vi krydda med beska kryddor?
Socialdemokrater och vänsterpartister har en närmast obefintlig arbetsmarknads- och näringslivspolitik. De tror att näringslivet består av direktörer med cylinderhatt som röker cigarr; de kan inte ens föra en vettig diskussion med företagarna. Hur ska de då kunna bidra till att skapa fler jobb i Sverige? Dessa låsningar är arvegods från marxismen.
Moderaterna är inte helt övertygande vad gäller vård, omsorg och familjefrågor. Kristdemokraterna och Centern är främst intresseföreningar för kristna respektive jordbrukare och skogsägare. Kulturfrågor är alla partier ganska dåliga på, men denna post är inte särskilt betungande i statsbudgeten, och står därför inte högt på dagordningen.
Det är blott Folkpartiet som har tagit ett samlat grepp kring allt. Deras politik gynnar alla. Ändå är vi tveksamma. Till och med jag är tveksam. Ska jag rösta på Leijonborg?
