Det allmänna barnbidraget är ett av landets mest omhuldade bidrag, och förespråkas av bägge de politiska blocken. Det infördes 1948 som ett sätt att stimulera barnafödande och jämna ut inkomstgapet mellan fattiga och rika, mellan de som har barn och de som inga har, och som ett extra stöd för de som har många barn.
Om barnbidraget avskaffades och istället ersattes med ett likvärdigt skatteavdrag skulle de flesta yrkesarbetande föräldrar inte märka någon skillnad. Några få familjer skulle få det sämre och erhålla socialhjälp, framförallt arbetslösa, bidragstagare, lågavlönade och ensamstående.
Barnbidraget täpper igen hålen i privatekonomin, och vi klarar oss med en mindre lön än vad som annars skulle krävas. Barnbidraget döljer på detta sätt fattigdom, som annars tydligt skulle synas i socialtjänstens statistik.
Många tycker att det är bra att några tusen familjer på detta sätt slipper socialhjälp. Att gå till socialen anses vara en sista utväg, något skamligt, hamnar vi där tyder det på ett misslyckat liv, personliga problem etc.
De fattiga (som inte klarar sig utan barnbidrag) kan med andra ord fortsätta att leva som de gör, på gränsen till existensminimum. Deras liv normaliseras genom ett statligt ingrepp. Men det finns en risk att barnbidraget hjälper till att permanenta deras fattigdom, eftersom viljan att förändra livssituationen försvagas.
Kanske hade det varit bättre om dessa fattiga familjer uppsökt socialtjänsten? För att där gå igenom sin ekonomi, och därefter planera en mer långsiktig lösning, än att leva hand ur mun i åratal?
Lösningen för den arbetslöse är ett arbete. Lösningen för den lågavlönade är utbildning och därefter bättre jobb. Och lösningen för föräldrar med sociala problem är rehabilitering, vård och omsorg.
Bidrag är mycket välvilligt, bidrag är mycket praktiskt – men bidrag är inte en lösning på ett specifikt problem. Bidrag är konstgjord andning. Konstgjord andning behövs, det är vi nog alla eniga om, men förr eller senare måste vi lämna respiratorn för att klara oss själva, stå på egna ben.
Sammanfattningsvis, vi flyttar över pengar från barnlösa till barnfamiljer, medborgarna tillför mer pengar till staten under en viss period av sina liv, och mindre under en annan period. Staten agerar på så sätt bank, den sparar våra pengar och återför dem till oss när staten anser att vi behöver dem.
De flesta av oss kan sköta vår ekonomi, och vi skulle själva kunna spara ihop till en buffert om skatten var lägre, och staten inte intervenerade. Några få skulle emellertid inte lyckas spara av olika skäl, och det är för deras skull systemet finns. Om alla vore sparsamma och förutseende och hade hyffsade jobb vore de flesta bidragssystem meningslösa.
De som väljer bort barn betalar mer skatt under sina liv, och det gäller även de som av medicinska orsaker inte kan få barn. Det blir en straffskatt på sterilitet, vilket kan uppfattas som stötande. Den moderna läkarvetenskapen och adoptioner löser problemen för många, men inte för alla. Viljan att uppmuntra till barnafödande och ekonomisk utjämning är större än de eventuella sidoeffekterna.
Ge inte fisk till den hungrige, ge honom ett nät och lär honom att fiska, står det i bibeln. Och även om jag inte är religiös tycker jag att det är en mycket träffsäker mening. Den givmilda svenska bidragsmodellen tillåter folk att leva på en lägre lön än vad som annars vore möjligt. Bra, tycker många; vi måste jämna ut inkomstklyftorna, och visa solidaritet med de svaga i samhället.
Om detta leder till att vi nöjer oss, inte vidareutbildar oss, inte skaffar bättre jobb, inte tar tag i våra problem – då har samhället misslyckats. Och vi har dolt och permanentat den fattigdom som vi så innerligt lovade att bekämpa.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, bidrag, barnbidrag, fattigdom
