Folk reagerar över att flyktingar relativt tidigt efter att de fått uppehållstillstånd kan återvända hem till sitt land och utföra diverse ärenden. Är de riktiga flyktingar? De är tillika försedda med mobiltelefoner och kreditkort ombord på sina flyktingfarkoster. Flyktingarna är inte helt utarmade. Eller har bara lägstanivån på fattigdom höjts de senaste decennierna? Och måste en flykting vara fattig och utsatt?
Håller FN:s definition av begreppet flykting på att utarmas? Enligt Geneve-konventionen är en flykting som befinner sig utanför sitt hemland på grund av en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av hans/hennes ras, nationalitet, religion, politiska uppfattning eller tillhörighet till en viss samhällsgrupp, och inte kan eller, på grund av sin fruktan, inte vill begagna sig av sitt hemlands skydd.
Vi inser att det kanske inte är alla migranter passar in på den här definitionen. Men de kan likväl ha en välgrundad rädsla för allmänna krigsliknande situationer. Samt rädsla för fattigdom, att de inte ska kunna försörja sin familj. Människor i flera fattiga länder har blivit lite rikare, de har uppnått en standard där de kan göra något åt sin situation, och många väljer att lämna landet.
Kanske är flyktingdefinitionen inte rätt medel att bekämpa dagens kris, eller att hjälpa de tusentals invandrare som befinner sig i olika temporära boenden i Europa?
Kanske ska vi istället betrakta flertalet av dem som arbetskraftsinvandrare? Och släppa in dem i våra samhällen om de kan arbeta och försörja sig. Det skulle ställa stora krav på arbetsmarknaden i många EU-länder. Minimilöner måste justeras neråt. Och välfärdsstatens sociala skyddsnät kan bara börja gälla om man arbetar och betalar skatt, annars utarmas systemet. På detta sätt skulle invandrarna kunna vara en oomtvistad vinst för våra samhällen.