En känd svensk artist råkade ut för en tragisk historia. När hennes far drabbades av hjärtstillestånd kom inte ambulansen i tid, ty han bodde i en så kallad no-go-zon. Dit vill helst polis, ambulans och brandkår inte bege sig. Det är gängen och den organiserade brottsligheten som styr. Artistens far klarade sig inte, han dog.
Idag finns det i Sverige 55 stycken no-go-zoner i 22 städer.
Och det är tragiskt, och nästan bortom vår fattningsförmåga. Många undrar hur det kan ha gått så här långt, och lika många undrar hur vi ska komma till bukt med problemet?
Det är eländesjournalistik att skriva om det här, men eftersom få andra medier bryr sig tycker jag att det är viktigt att nämna frågan.
Är det här ett resultat av allt för stor invandring och slapphet från myndigheternas sida?
Jag skulle vilja säga att det handlar om flera saker. Dels handlar det förstås om att rättsväsendet kastat in handduken, och dels handlar det om invandring och ghettofiering. Kanske också om alltför ensidig invandring, från en och samma kultursfär. Borta är idealet om multikultur. När många olika kulturer bor bredvid varandra så måste alla anpassa sig en smula. Det blir mer dynamiskt.
Hur många indier, filippinare och vietnameser ser vi i Sverige idag? Inte många. Men jag ser dem dagligen här på Cypern där jag bor. Dessa nationaliteter ligger förmodligen i topp vad gäller arbetskraftsinvandring runt om i världen.
Arbete ger en ingång till det nya landet, försörjning och respekt. Integrering, assimilering, eller vad vi nu ska kalla det. Dessvärre slutade Sverige med arbetskraftsinvandring redan på 1970-talet.
Istället valde politikerna att satsa på flyktingmottagning. Kravet på arbete och försörjning blev därigenom inte lika starkt. Det var vanligt att flyktingarna satt månader eller år på förläggningar, och det offentliga försörjde dem under långa tider. Anpassningen och introduktionen till den nya kulturen blev lidande.
Migrationspolitiken dras med många problem. Själva systemet, passiviseringen, volymen och urvalet har förmodligen bidragit till situationen vi har idag. Och det vore intressant om man kunde börja debattera de här frågorna mer i traditionella medier, och inte ge rasisterna walk-over i frågan. Det är ju bara hatsajter som debatterar de här frågorna, och de gör det på sitt sätt.
Själv tycker jag man bör få flytta vart man vill, så länge man kan försörja sig och inte ligger någon annan till last. Och så tycker många svenskar och andra västerlänningar. Att flytta och arbeta vart man vill anses av många vara en självklarhet i vår moderna kosmopolitiska värld.
Debatten handlar kanske inte så mycket om invandring, utan om hur invandrarna tas emot; vad som händer sen.
