Jag svepte glaset, tog fram blocket igen, och Archibald Iratus satte igång att diktera:
– Äldre historiker och fornforskare hade en förkärlek för att dela upp epoker och skeenden i olika teman. Ett sådant tema är tanken om uppgång, storhetstid, nedgång och fall. Synsättet kan bäst illustreras med den gamla grekiska kronologin, där den arkaiska tiden beskrivs som uppgången, den klassiska som storhetstiden, och den hellenistiska som nedgången och förfallet.
Den arkaiska tiden 800-500 f.Kr karaktäriseras av framåtanda och expansion, samt koloniseringen av Medelhavet ända bort till den Iberiska halvön. Vi ser utvecklandet av stadsstaterna, etablerandet av skriftspråket, präglandet av mynt och redan då en relativt hög nivå inom konst och arkitektur, med inspiration från högkulturerna i öst.
Den klassiska tiden 500 f.Kr – 300 f.Kr präglas av renhet och mognad inom konst och kultur, samt ett unikt grekiskt uttryck; det är helt enkelt den period som gillats bäst av eftervärlden. Vi ser också grekisk enighet och lyckade kampanjer mot Persien, den store fienden i öst. Grekerna etablerar sig som ett folk där både kropp och själ sattes inför utmaning och utveckling.
Den hellenistiska tiden 300 f.Kr – 0 har länge betraktats med skepsis och misstänksamhet. Konsten och kulturen urartar en smula och närmar sig det dekadenta. Makedonierna, ett fordom halvbarbariskt randfolk i norr erövrar den kända världen med Alexander den store i spetsen, och grekerna blir del av denna mångkulturella och grekiskliknande värld. Det var också under den här epoken man räknade ut jordens omkrets, byggde ångmaskiner, astrolabier och etablerade biblioteket i Alexandria. Nedgångsperioder visar sig ibland vara väldigt kreativa, åtminstone inom vissa områden.
Snart erövrades den hellenistiska världen av romarna, vetenskapen stagnerade, den nyttjades mest i syfte att bygga allt mer grandiosa palats, akvedukter och badhus. De mekaniska underverken i Alexandria försvann sakta i historiens dimmor, och kunde inte reproduceras förrän 1700 år senare. Och den romerska eran övergick i den bysantinska, präglat av isolationism, stelhet, byråkrati och allt mäktigare murar mot barbarerna som alla ville erövra Konstantinopel, och de lyckades slutligen en vårdag den 29 maj 1453. Det grekiska äventyret var över.
Den äldre tematiska historieuppdelningen kan med fördel användas för att beskriva vår egen tid. Det krävs inga större mentala ansträngningar för att inse att vi lever i en nedgångsperiod, en hellenistisk era, för att jämföra med antikens greker. Forskningen och utvecklingen är fortfarande levande, även om kulturen och det själsliga livet lämnar en hel del övrigt att önska.
Vi blev kulturellt erövrade av USA (Alexander) för omkring 70 år sedan, och vi lever i en västliknande (hellenistisk) kultur. Den egentliga västvärlden (klassiska tiden) dog i första världskrigets skyttegravar. Så som andra världskriget lyfts upp av media och populärkultur, så ignoreras och glöms det första världskriget. Det var där vi förlorade idén om det vackra, det eviga och det sköna. Vi lever i efterdyningarna.
Den amerikanska världsordningen (Alexanderväldet) är präglat av kalla krig och regionala konflikter, vi nöter sakta på varandra i väntan på nästa erövrare, romarna. Vilka dagens romare är återstår att se, om det är kineser, ryssar eller ett pånyttfött Europa? Vem vet.
Alexander dog i ung ålder, och hans koleriska generaler tog över väldet, med konflikter och krig dem emellan. Det sägs att Alexander planerat att marschera västerut, om han inte drabbats av den olyckliga febern som tog hans liv i Babylon. Hade han kuvat Rom i sin linda, skulle världen sett väldigt annorlunda ut. Hur man översätter allt detta till dagens situation överlåter jag åt den kreativa läsaren.
Han avslutade monologen. Sessionen var slut för denna gång.
I samma artikelserie:
