Den Europeiska unionen började som ett fredsprojekt efter andra världskriget, först under namnet Kol och stålunionen, där handel och affärssamarbete skulle binda samman de forna antagonisterna Frankrike och Tyskland. Men är freden det verkliga målet för dagens union?
Samarbetet utvecklades sakta, med fler medlemsstater och utökad centralmakt på bekostnad av de enskilda ländernas integritet. Kulmen på verket var den gemensamma valutan, som i och för sig ratades av några länder, däribland UK, Danmark och Sverige.
Eftersom det inte finns EN centralbank och finanspolitik så var euron redan från början ett högriskprojekt. Nobelpristagaren i ekonomi Milton Friedman gav projektet 10 år innan det skulle haverera, och även om han missade beräkningarna med några år verkar det som om han slutligen får rätt.
Vad är egentligen nyttan med en union? Länder som för bara några decennier sedan slogs för sin självständighet ger plötsligt upp allt, bara för att få vara med i EU. Kanske är det storheten, styrkan, och den starka valutan som lockar – och icke att förglömma pengarna som brukar betalas ut till eftersatta regioner. Eller är det bara masshysteri – alla andra är med – klart vi också ska vara med! Våra politiker får dessutom en ny spelplan och kan bli upplyfta till stora statsmän och dignitärer.
Vi får inte glömma att EU är ett politiskt projekt, det här är inte något som kommit från gräsrötterna och därefter vidare till de fina salongerna. Nej, det handlar snarare om att leda folket till fållorna. Röstar medborgarna inte rätt håller men helt fräckt en ny omröstning några år senare. Beslutprocessen i parlamentet lämnar också en del övrigt att önska; ibland går saker och ting väldigt snabbt, ledamöterna hinner knappt begrunda vad som klubbas igenom.
Vi ser att tanken om EU som ett fredsprojekt håller på att urholkas, i dagsläget där nord står mot syd, och medelhavsländerna anklagas för fusk, instabilitet och vanhushållning – när sanningen är den att nästan alla länder idag har enorma statsskulder och finanspolitiska problem.
Politik kostar mycket pengar – men inte anade vi medborgare att det skulle kosta så mycket – alla skattepengar i världen räcker inte för att infria de folkvaldas svulstiga visioner.
Man ser osökt paralleller med USA, där konflikten mellan nord och synd resulterade i ett blodigt inbördeskrig i mitten av 1800-talet. I historieböckerna får vi lära oss att negerslaveriet var en av de bidragande orsakerna till varför södern ville lämna unionen.
Rika plantageägare som nyttjade gratis arbetskraft ville inte ge avkall på sin livsstil. I verkligheten fanns det flera skäl, notera att avhopparna kallade sig Confederate states of America, de ville ha en konfederation istället för en union. Skillnaden är att i en konfederation behåller länderna sin suveränitet, något som nordstaterna inte ville gå med på.
Samma problem kan i framtiden uppstå inom EU – om unionen överlever finanskrisen vill säga. Det som många politiker nu funderar på är HUR man håller ihop en union, där länder drar åt olika håll, där kultur och ekonomi skiljer sig åt, men även språk och lagstiftning.
Kanske är det inte en slump att USA har världens största försvarsmakt, och att den sakta byggdes upp efter inbördeskriget, samt första och andra världskriget. Det handlar inte bara om att vara världspolis, nej, det är också en signal till de egna staterna – ni har inte en chans, sitt stil i båten. Och det är förmodligen samma medicin som krävs för att hålla ihop EU, men vi har inte kommit dit än, och jag hoppas vi aldrig når dit.
