Det verkar som om regeringen kommer att införa obligatorisk statlig a-kassa, vilket kan innebära en skatteökning på ca 5000 kr per år för den som idag står utanför.
Jag kan till vissa delar förstå resonemangen bakom förslaget, kostnaderna för arbetslösheten har tidvis varit enorma; regeringen vill att alla solidariskt ska bidra till försörjningen av de arbetslösa för att minska kostnaderna.
Staten håller sakta men säkert på att förvandlas till ett försäkringsbolag, med tvångsförsäkringar som specialitet. Förr om åren var statens uppgifter försvar och säkerhet, kungen skyddade byborna mot att de betalade ett tionde.
Idag när försvar och rättsväsende är satta på undantag och blott tilldelas en minimal del av de offentliga medlen, så satsar staten på annan verksamhet. Och att försörja människor som inte arbetar har blivit en specialitet, ca 42% av de offentliga utgifterna går till detta.
Den grundläggande frågan är inte huruvida vi ska ha trygghet eller ej, utan frågan är vem som ska hantera trygghetssystemen?
Själv föredrar jag att fackföreningar och försäkringsbolag hanterar försäkringar, medan staten specialiserar sig på rättssäkerhet och en grundtrygghet för de som faller mellan stolarna. Det var inte så länge sedan facket var ansvarigt för både arbetslöshetsförsäkringar, sjukpenning och även pension.
Varför? undrar många som litar blint på den goda staten?
För att jag inte tror att staten är god, givetvis.
Kan man lita på fackföreningarna och försäkringsbolagen då? Är de goda?
De måste upprätthålla en bra nivå, annars tappar de sina medlemmar eller kunder. Medan staten aldrig tappar sina kunder.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, samhälle, a-kassa, försäkringar, bidrag, facket, fackföreningar
