För bara ett halvår sedan var min blogg ofta med på topp 25-listan över politiska bloggar. Idag är det sämre ställt med populäriteten, och det beror givetvis på att jag inte uppdaterar särskilt ofta, att pennan är trubbig, och glöden falnat.
Min intresse för samhälle, kultur och politik är genuint, och jag har åsikter om det mesta, i tid och otid. Ändå känns det trist och oinspirerande att skriva om hur illa Sahlin sköter sig i opposition för femtonde gången, eller om FRA-, och Ipred-lagarna, och allt annat som studsar runt i det mediala pingisbordet. Det känns som om allt upprepar sig, och politikerna byter mössor med varandra, i jakten på röster, populäritet och makt.
Integritet och självklara rättigheter offras i jakten på terrorister och fildelare. Särintressen styr, oavsett vilken färg våra folkvalda har på slipsarna. Uppgiften att beskriva och kritisera politiken känns ofta övermäktig och ibland meningslös. Tanken är givetvis att många små medborgare ska engagera sig, och bilda opinion för eller emot något. Och då gäller det vara utrustad med ett gudomligt tålamod, en egenskap som blott gudar besitter.
Jag är och förblir en generalist, och är inte specialiserad på något specifikt politiskt område. Jag skriver om allt, men kan givetis inte fördjupa mig i allt. Därför känns det som om allt just nu susar ifrån mig i 200 knyck; jag hinner inte med, jag låter det mesta passera. Intresset för dagspolitiken är på nedåtgående.
Och då är det tur att min blogg handlar om både politik, samhälle och kultur – för det kommer att bli mer av det sistnämnda – i väntan på inspiration och framförallt vilja.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, bloggosfären
