Politik är egentligen samhällets sätt att lösa problem. I forna tider var det ofta äldre visa män som höll rådslag och beslutade i svåra frågor. De byttes sedermera ut mot en krigaradel, därefter köpmannadel, och slutligen dagens partitrogna yrkespolitiker.
Traditionellt sätt har politikerna ansvarat för polis, rättsväsende och försvar. Alla dessa instanser finns för att lösa samhällsproblem, allt från bråk, brottslighet, revolter, krig osv. Och för att finansiera de problemlösande instanserna så har makthavarna avkrävt medborgarna (eller undersåtarna) på skatt.
Under romarriket och medeltiden var skatten sällan högre än 7-10%, till skillnad från dagens 30-50%, lite beroende på vilket land man bor i. Vårt eget land befinner sig som bekant i den övre delen av skatteskalan.
Ibland har politikerna bidragit till egenhändigt skapade problem, som de därefter måste lösa. Genom att hetsa fram krig mot andra länder, eller under fredstid skapa snårig byråkrati, som gemene man ovetandes bryter mot och därmed måste lagföras.
Härmed blir politiken en självuppfyllande profetia. Ett land med få problem kräver färre politiska beslut, medan ett problemfyllt land välkomnar ett helt smörgåsbord med politiska åtgärder, progressiva reformer och social ingenjörskonst.
Och finns det inga problem så ligger det i makthavarnas intresse att skapa kaos och oreda, annars blir efterfrågan på deras tjänster väldigt låg. Marknadens princip om tillgång och efterfrågan gäller även här.
