Att åka med det stora pariserhjulet i London ”London Eye” kostar 15 pund, en pizza i Oslo kostar 120 norska kr, billigaste tapas-tallriken på en ”sunk”-restaurang i Barcelona kostar ca 10 euro.
När jag reste runt i europa för 15 år sedan kände jag mig rik. Sverige var ett rikt land. Jag skröt för mina amerikanska medresenärer om hur bra vi hade det. Idag är jag en fattiglapp, ändå tjänar jag hyffsat med svenska mått mätt. Vad har hänt? Det är knappast folktomt på restaurangerna runt om i europa. Jag ska säga som det är. De har de bättre än oss. Vi har blivit fattigare.
Myten om det fattiga utlandet har krackelerat fullständigt. Jag har besökt sjukhus i t ex Spanien och Grekland, och tyvärr verkar det som om vi ligger efter även där. Inga köer i väntrummen, proffsiga läkare & fina lokaler. Själv oroar jag mig för om min gravida fru ska föda i en taxi, eftersom förlossningsavdelningarna är knökfulla på alla sjukhus i Stockholm.
”Den svenska modellen” eller ”folkhemmet” tyngs av ca 1 miljon arbetsföra människor som befinner sig utanför arbetsmarknaden. Istället för att betala skatt och bidra till samhället tvingas de leva på bidrag. Företagen vågar inte anställa, folk vågar inte ens bli företagare, ja, folk har inte ens ett jobb att gå till.
När jag gick i skolan så var de bara Schweiz och en handfull andra länder som var rikare än Sverige. Någonstans i mitt undermedvetna tror jag att det fortfarande är så. Men det är en lögn, en lögn som krävs för att jag ska orka stå ut med 6 månaders vinter, skyhöga skatter, vårdköer, undermåliga skolor, inkompetenta politiker och en välfärd som inte längre är värd namnet.
