Jag besökte konsthallen Louisiana utanför Helsingör i Danmark 1991. I baren så noterade jag att ölen var ganska dyr, den kostade lika mycket som i Sverige. Dessutom var den danska kronan högre värderad än den svenska. Det blev en pinsam överraskning. Omväxlingen hade skett snabbt, bara några år tidigare var det svenskar som åkte till Köpenhamn för att handla. Finanskrisen ställde till det för svenskarna.
Danmark var under 1970-80-talet ett billigare land, och valutan var låg; alla som bodde i södra Sverige bunkrade livsmedel, öl och sprit över sundet. Och plötsligt så var det Danmark som hade gått om i Sverige i den ekonomiska dragkampen. När de svenska industriprodukterna inte var lika efterfrågade, då fanns det plötsligt Carlsberg på varenda bar värd namnet i hela världen. Och småbarnsföräldrar trampade på Lego både på Filippinerna, i Uganda och Argentina.
Några år senare insåg jag att finländska Nokia var en mycket bättre telefon än svenska Ericsson. Och finländarna byggde fortfarande enorma lyxkryssare, medan de svenska varven gått i konkurs för länge sedan. Plötsligt så åkte vänner och bekanta till Norge för att jobba. En enkel Ceasarsallad i centrala Oslo kostade 150 kr redan för 20 år sedan. Och Island hade flest författare per capita i hela världen; nöjeslivet i Reykjavik var extensivt trots sin ringa storlek. Alla andra nordbor tjänade plötsligt mer än Medelsvensson. Tidigare knackade finnar, danskar och norrmän på dörren, och ville jobba i Sverige.
Kanske är det inte så konstigt tycker många. Lyckan kommer, lyckan går … Konstigt är det för mig, som vuxit upp i ett av världens absolut rikaste länder, och sakta ser det förfalla. Det som händer är ju inte en slump, utan ett utfall av dålig nationell politik och kultur. Men jag är ju van, jag vet redan på förväg vad som kommer att hända. Efter nästa lågkonjunktur är ölen i Krakow och Budapest lika dyra som i Göteborg. Och på den vägen är det.
