Sverige ska bli ett kunskapssamhälle, vi ska utbilda oss ur massarbetslösheten och utanförskapet som föddes i oljekrisens, varvsnedläggningens och textilindustridödens 70-tal.
Därför satsade politikerna på skola och utbildning, släppte in allt fler elever och studenter utan att höja skolornas anslag i samma takt – skattepengarna var ju vikta åt att försörja massarbetslöshetens offer. Idag går närmare 43% av den totala offentliga budgeten till socialt skydd, 13% går till utbildning. Stress, stora klasser, ointresserade elever gjorde att läraryrket förlorade i status. Att kommunerna tog över ansvaret från staten gjorde inte saken bättre.
Kontentan blev fortsatt massarbetslöshet, företagsflytt samt en chanserad skola. Vi får hoppas att utanförskapet minskar tills nästa lågkonjunktur, annars fortsätter den onda spiralen att accelerera. 1,3 miljoner (!) befinner sig fortfarande utanför, trots alla satsningar på jobb och utbildning.
Boven i dramat är den s k strukturomvandlingen, ett nödvändigt ont som drabbar välfärdsstater, där gammal tillverkningsindustri försvinner och ersätts (förhoppningsvis) av mer kvalificerade skrivbordsjobb. I mellanperioden, som tydligen är ganska lång, tvingas staten pumpa in massor av pengar i a-kassor och andra sociala skyddsnät. Omställningens offer måste försörjas och utbildas inför framtidens arbetsmarknad.
Personligen tror jag att näringslivet konstant står inför strukturomvandlingar. För att ta ett exempel från telefonibranschen, som under knappt 70 år bytte från enkla manuella telefonväxlar till automatiska, och vidare till AXE-växlar, och snart använder man inte fast telefoni längre, utan mobiltelefoner, bredbandstelefoni och e-mail.
Denna teknikomställning har påverkat samhället och arbetsmarknaden oerhört, men en gång i tiden var vi beredda på omställningar, varje år var en ny tid, sedan dess har den moderna människan ersatts med den postmoderna, och vår horisont och förändringsbenägenhet har grumlats.
Att 70- och 80-talets strukturomvandlingar slog så hårt mot Sverige handlar om att landet inte längre är särskilt företagarvänligt, vi har mycket högre arbetslöshet än t.ex Danmark, Holland, Irland etc. Vi behöver knappast tävla med t ex Kina, men kanske med våra grannländer som tacklat den s k strukturomvandlingen bättre?
Tyvärr kommer vi knappast att vinna fajten med krackelerade skolor och universitet. Strukturomvandlingen, massarbetslösheten och skolmisären kommer att permanentas, precis som proletariatets diktatur gjorde i det forna Sovjetväldet. Det blev aldrig en folkets lyckostat, det bidde ingenting.
