Organisationsfriheten är en liberal grundpelare, att folk tillåts att gå med i sammanslutningar och intresseorganisationer. Här i Sverige har det framförallt varit fackföreningar, och i USA exemplevis s k fraternites, där medlemsavgiften kunde gå till olika försäkringar, sjukvårdsförsäkringar, pensioner etc.
Många av dessa trygghetssystem har staten numera tagit hand om, civilsamhället kan ju ses som ett hot av de som vill bygga en stor och stark statsmakt.
Jag är en vän av intresseföreningar, de fyller en viktig funktion i samhället, men det måste finnas en råttrådig kompass, vilket inte alltid är fallet med fackföreningsrörelsen. Det är särskilt konflikten med arbetsgivarna som kan gå fel, när man använder strejkvapnet för att få igenom sina krav. Ibland blir det bra, det är absolut möjligt att lönerna måste höjas vid något givet tillfälle. Men det är inte alltid så enkelt.
Ibland kan fackföreningar t o m riva sönder välfungerande företag med orimliga krav. Och om företaget ifråga då går i konkurs kan man fråga sig vems intressen facket värnade? Inte var det arbetarnas i alla fall, de blev ju arbetslösa och utan försörjning.
Det är detta som håller på att hända med SAS. Under flera års tid har det krisdrabbade skandinaviska flygbolaget gått knackigt, och flera gånger har fackföreningarna tillbakavisat sparkrav och nedskärningar. Nu börjar man närma sig det onämnbara, att företaget helt enkelt går i konkurs, och även i denna mörka stund låter sig inte fackföreningarna blidkas.
Samtidigt har en nytt flygbolag vunnit stora framgångar i Norden, det är Norwegian som dels har en modernare affärsmodell och dels kan agera friare då man inte är statligt ägda. De visar att marknaden fortfarande är lukrativ, åtminstone för den som har ett kreativt affärssinne.
Det är klart att det vore trist om anrika SAS skulle försvinna, men å andra sidan vad ska vi göra med företag som inte tjänar pengar, och som dessutom kostar skattebetalarna en massa pengar istället?
