Liljevalchs konsthall beslutade för några år sedan om en tillbyggnad längs det vackra stråket på Djurgården i Stockholm, där naturen och den pittoreska klassiska arkitekturen under många år bidragit till en smått unik miljö, både för svenska förhållanden men även internationellt. Vänner av arkitektur och konst höll förstås ögonen öppna, och förväntade sig något stilfullt och kanske till och med vackert.
Så blev det förstås inte. Den moderna/postmoderna arkitekturen tar inte hänsyn till kontext, historia, natur eller miljö. Det blev istället en bunker, något som för tankarna tillbaka till det kalla kriget och livet bakom järnridån. Det är alltså inte en slutförvaringsplats för kärnvapen eller domedagskokong, nej, det är en konsthall i huvudstadens mest anrika parkmiljö.
Kanske ska vi vara glada för att de inte rev det anrika ursprungliga huset, utan blott adderade en extra byggnad på baksidan? Hursomhelst, fult blev det. Riktigt illa den här gången. Och det är tydligt att den moderna arkitekturen inte söker skönhet, dess mål är snarare att förinta det offentliga rummet, att skrämma och förminska människan, samt kokettera med en slags smak som vi vanliga dödliga inte förstår oss på, i tävlan med kejsarens nya kläder, med elitkännarnas, anpasslingarnas och klienternas överlägsna hånleende.
*
Bildreferenser:
KONSTAHALLEN, foto av Holger.Ellgaard 09:31, 29 October 2007 (UTC) – egen bild, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2989766
TILLBYGGNADEN, foto av Holger.Ellgaard – Eget arbete, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=99822623
