Det flesta av oss är vid det här laget medvetna om att den svenska migrationspolitiken är ett sällsynt misslyckat kapitel. Den är dessutom förbluffande dyr. Professorn i nationalekonomi Johan Eklund skriver följande:
Att vi i skrivande stund med stor sannolikhet redan har passerat 700 000 utrikes födda i arbetsför ålder (20–64 år) som inte förmår försörja sig själva är dramatiskt och måste ses som inte bara ett integrationspolitiskt utan även ett ekonomisk-politiskt haveri.
Att 700,000 personer försörjs av skattepengar i ett relativt litet land är ohållbart. Omkring 49% av den totala befolkningen är sysselsatt, (den andra halvan utgörs främst av barn, ungdomar, pensionärer etc). 67% av de arbetsföra arbetar inom det privata näringslivet och 33% inom det offentliga.
Det innebär att blott 3,3 milj personer livnär ett land med över 10 milj invånare. Förmodligen är det ännu färre, eftersom det svenska begreppet sysselsättning är ganska fluffigt.
Vi bör också vara medvetna om att skatt är ett hårt sätt att finansiera saker och ting, eftersom det sker ofrivilligt. Skatt bygger på tvång, den som vägrar betala råkar ut för böter och slutligen fängelse. Därför bör skattepengar användas ytterst varsamt och i det allmännas intresse.
Ja, men ska vi inte vara frikostiga och hjälpa folk i nöd?
Frikostighet med andras pengar bör alltid diskuteras. Och frågan är vad som kan kallas för nöd, då flyktingar enligt FN bör söka sig till det första säkra landet, och inte till det åttonde eller nionde, vilket ofta är fallet när de väljer Sverige. Det är också mindre kostsamt att hjälpa folk i Mellanösterns närområden; mat, mediciner och husrum är mycket billigare där. Vi betraktar med andra ord ett gigantiskt slöseri med skattebetalarnas pengar, samt ovarsamt användande av dessa medel. Många skattebetalare vill dessutom inte ha en politik som syftar till massmigration (oavsett skäl), deras egna pengar används mot deras intressen.
Men är det inte alltid så i en demokrati, att vissa inte får sin vilja igenom?
Förvisso, därför ska vi bara använda skattepengar till det allra nödvändigaste. Och att försörja hundratusentals människor från andra sidan jordklotet räknas inte dit. Däremot kan medborgare frivilligt donera pengar ur egen ficka för dylika ändamål. Fred, frihet och frivillighet bör vara ledord inom politiken. Att nyttja begreppet demokrati för att köra över meningsmotståndarna, plundra dem och ge pengarna till andra, det var nog aldrig syftet med folkstyret. Det var sånt despoter och feodala härskare sysslade med för länge sedan i en mörkare och otryggare tidsålder.
