Ibland får jag höra kommentaren: Jaha, så du gillar Trump? Och jag brukar svara: Jag gillar vissa delar av hans politik, skattesänkningarna, avregleringarna osv. Så, du gillar honom alltså? Jag gillar hans politik delvis, som jag förklarade alldeles nyss… Du gillar honom.
När blev all debatt svartvit? Vart försvann nyanserna?
Samma sak är det med migrationsdebatten, antingen vill man ha vidöppna dörrar, eller så vill man stänga dörrarna helt. Åtminstone låter det så när folk debatterar, vilket ju är en helt meningslösa ståndpunkter, eftersom bägge positionerna är helt extrema.
Sällan hör jag någon diskutera olika nivåer av migration, och hur dessa nivåer påverkar infrastruktur, demografi etc. Samt varför vi egentligen ska ha storskalig migrationspolitik överhuvudtaget. Det är ju ingen självklarhet. De flesta länder släpper in långt färre asylsökande än Sverige, och satsar mer på arbetskraftsinvandring, som ju är något helt annat. Inte ens på de stora tidningarnas ledarsidor kan jag hitta vettiga debatter.
Även när vi diskuterar jämlikhet så är det lätt att hamna i de här låsta svartvita positionerna. Antingen är man för eller emot, trots att vi lever i världens mest jämlika land, åtminstone med hänvisning till den svenska delen av befolkningen. Gillar man inte kvotering och genusteorier är man en hopplös mansgris.
Dessa teorier går dessutom på tvärs med vår meritokratiska liberala demokrati, där folk ska vinna på sina förmågor, inte huruvida de är män, kvinnor, svarta eller vita. Numera är det vanligt att kvotera in folk med hänvisning till kön och ras till vissa arbetsplatser. Och det ses inte som något upprörande att man skriver exempelvis: vi prioriterar kvinnor med annan bakgrund än svensk.
Men är det inte bra att kvotera in de här grupperna? Nej, egentligen inte. De ska ta sig in via meriter, och inte beroende på färg och kön, utan hur väl de klarar av jobbet i fråga. Ett arbete handlar om att arbeta, och inte om genetik.
Men måste vi inte kompensera, om vi har en dålig könsbalans, och det bara finns vita män på en arbetsplats? Gör det, så länge de nyanställda är lika duktiga, eller bättre än de vita männen, så är det nog ingen som bryr sig. Det är när man börjar ta in folk med sämre kompetens, bara för att vara snäll och PK som det blir skevt.
Samma sak är det med de politiska partierna, även här är det grovt förenklat, vissa är onda och andra är goda. SD är alltid onda, de är rasister och går omkring med järnrör. MP vill rädda världen undan klimatkrisen, alliansen är egoistiska nyliberaler, och sossarna dumsnälla värnare av folkhemmet. Vänstern är lite extrema, ungefär som lössläppta ungdomar, men i grund och botten harmlösa, de vill ju så väl.
Om någon säger att hon gillar delar av SD:s politik faller det inte väl ut. Inte heller att man sympatiserar i någon fråga med V. Det finns inga nyanser, det gäller att hålla sig på det rätt sida av fållan.
Och vi bryr oss inte så mycket om sakfrågor, särskilt inte när de inte rör oss själva. Är vi arbetslösa så är det plötsligt ok att höja skatten in absurdum, vi är ju vinnarna på detta. När vi arbetar så vill vi plötsligt sänka skatterna, och när vi blir gamla och sjuka då blir vården den viktigaste frågan. Först när det flyttar in flyktingar i vårt eget grannskap, och cykeln blir stulen, då börjar vi inse utmaningarna med invandring och integrering.
Vi har inga principer, och vi är ofta hopplöst ideologilösa. Och när faran är över så återgår vi till våra låsta svartvita positioner.
Men livet är inte som i Star wars, där det finns onda och goda, och det framgår med önskvärd tydlighet vem som är vem, och vilka som har rätt och vilka som har fel. Livet är fyllt av gråskalor, som kräver att vi tänker, analyserar, väger fram och tillbaka. Och även i Star wars så bröt man den svartvita matrisen, när Darth Vader slutligen bytte sida, tog parti för sin son, och tog livet av den maktgalne kejsaren.
