Demokratikritik är en ädel sport, och den bör inte uppfattas som en flirt med auktoritära krafter. Nej, utan som en strävan att utveckla vårt styrelseskick.
Dessutom så lyckas våra västerländska demokratiska stater alldeles ypperligt med att begränsa medborgarnas frihet numera, de behöver uppenbarligen ingen hjälp från illiberala despoter.
En förbisedd utmaning för det demokratiska systemet är makthungern, som den här artikeln kommer att kretsa kring. För många politiker är makten viktigare än ideologin eller väljarna i hemorten. Det märker vi inte minst på hur vitt skilda partier ofta drar åt samma håll. De erbjuder liknande lösningar där blott detaljerna skiljer sig. Man slåss om rösterna, precis som konkurrerande företag slåss om kunderna.
Stora partier ändrar strategiskt sin politik för att vinna fler röster. Vi såg socialdemokraterna motvilligt omfamna nyliberala ekonomiska tankar i slutet av 1980-talet. Moderaterna kallade sig arbetarparti några år senare, och slutade att utmana högskattesamhället. Vi har att välja mellan röda och blå sossar, brukar man skämtsamt säga.
Faran med detta beteende är att de stora maktpartierna kommer för nära varandra, och indirekt samarbetar. Den politiska bredden minskar avsevärt, och nya utmanande röster motarbetas gemensamt. Politiken monopoliseras vilket leder till att demokratin begränsas.
När det sedan (äntligen) uppstår politiska motsättningar, vilket är helt naturligt – då pratar man om den ökande polariseringen i samhället. Som om det vore något dåligt med skilda idéer som stöts och blöts. Kritiken riktas givetvis mot nya partier och nya tankar. De stör ju den gamla terrorbalansen, där de blå och röda i princip kunde samarbeta kring makten, och styra landet varannan mandatperiod. Vi ser också en liknande polarisering i USA, där en utmanande röst kan skapa stor oreda, trots att det egentliga budskapet inte ens är särskilt kontroversiellt.
För att freda den gemensamma värdegrunden och hegemonin så införs ofta spärrar till parlamenten. I Sverige krävs det 4% av rösterna får att ta plats, vilket är en märkligt hög tröskel. Särskilt när man hävdar att demokratins syfte är att lyfta fram de svagas röster, och arbeta för pluralism och mångfald.
Man tar också gärna bort interna kontrollinstanser och granskande processer. Det som inom den politiska filosofin kallas för maktdelning. Sverige saknar en verklig konstitutionsdomstol, en justitiekanslar med befogenheter, samt ämbetsmannaansvar bland offentliganställda byråkrater och tjänstemän.
Många partier väljer hellre slutna nomineringsprocesser, istället för interna val, s.k primärval som fortfarande finns i USA. Detta ger partitopparna stor makt över vilka som ska hamna på valsedlarna i de demokratiska valen. De s.k kryssrösterna är mest en exotisk krydda i Sverige. De flesta i riksdagen har inte blivit valda hela vägen fram. Vanligt folk har svårt att påverka vilka som hamnar på valsedlarna.
Min demokratikritik bör ses mot bakgrund av allt detta. Jag antar att ett eventuellt förverkligande av mina idéer skulle bidra till polarisering och elände i de parlamentariska leden. Och framförallt en utgallring av folk som sökt sig till maktens boningar genom rävspel, ryggdunkningar och översitteri.
