Det är en utmaning att ena människor kring gemensamma mål. I näringslivet brukar man ibland prata om företagskultur, där nyanställda influeras och lärs upp av äldre medarbetare. Religion är en annan väg till delade värderingar, även vissa politiska och filosofiska inriktningar.
Att därutöver lyckas med konststycket att ena alla människor på jorden för ett och samma mål, det är om möjligt ännu svårare. Kanske krävs det någon form av katastrof för att få alla att tänka i liknade banor? Något som raderar eller tömmer det allmänna medvetandet, så att vi kan börja om från början? Likt situationen efter de bägge världskrigen, där miljoner av människor dog, gränser drogs om, städer raserades, och folk tvingades på flykt.
Detta får aldrig hända igen, tänkte man, och enades kring vissa universella principer som FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, där det mest minnesvärda är det s.k människovärdet. Tanken om att alla människor har ett värde, kombinerat med likhet inför lagen. Detta har i vissa länder urartat till tanken om alla människors lika värde, vilket egentligen är fel. Människovärdet är ett annat slags mått, som mer handlar om värdighet inför varandra, och inte någon slags universell viktenhet, där din mor är värd lika mycket som en uteliggare.
Den liberala demokratin lyftes också fram, samt diverse andra konventioner som verkade för jämlikhet mellan folk och individer. FN ersatte på sätt och vis bibeln, budorden och andra gamla folkrättsliga etiska rättesnören. Och genom dessa nya bud så kunde man skapa universella riktlinjer för hela mänskligheten. Fast skillnaden mellan de gamla lagarna och FN:s konventioner var redan från början uppenbar. FN:s ord kunde ändras och manipuleras utifrån den politiska viljan, det fanns inget evigt eller heligt över dem.
Det fungerade hjälpligt i några decennier. Mänskligheten enades i sin rädsla för krig och undergång. Vi hade också exceptionella industriella framgångar och ökning av levnadsstandarden framförallt i USA och Västeuropa. Folk var med på noterna, en ny värld skulle byggas. Framtiden var ljus. Vi i väst trodde att det bara var en tidsfråga innan alla andra länder skulle omfamna de (våra?) universella värderingarna.
Idag är det annorlunda, industrierna flyttar ifrån väst, och FN uppfattas mest som en avlägsen korrupt paragraffabrik. Det lilla som är kvar av universalismen håller på att avskaffas. Både vänstern och högern gräver sönder jämlikhetstanken, från skilda håll. Vänstern gör det genom att överkompensera (konstruerade?) utsatta grupper. Och högern genom att peka på existerande (fast barmhärtigt nedtonade) olikheter, i exempelvis nationell IQ.
Och det märkliga är att ytterligheterna närmar sig varandra i rask takt. Likheterna mellan vänsterns s.k yogamammor och högerns antivaxxers är fler än olikheterna. Kvar blir den politiska mitten; de vackra, de goda och de upphöjda. Mest som ett slags kontrollorgan, med mängder av pekpinnar, förordningar och irrationella förbud.
Universalism, hopp och framtidstro håller på att ersättas av splittring, bitterhet och mörker. FN:s gamla konstruerade världsordning kanske bara var en lögn, men den var i alla fall vacker, och den bidrog till en gemensam plattform för modernister, ateister och vilsna själar. Förmodligen var det ohållbart redan från början. Det var bara en tidsfråga innan mänskligheten återigen skulle splittras upp i alla sina beståndsdelar och strukturer. Och nästa stora enighet skulle bli ännu svårare att uppnå.
*
Photo by UN/DPI – Image from http://www.dh100.se (archived version: web.archive.org), Attribution, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=396323
