Under den senaste tiden har även begrepp som indian och eskimå börjat bannlysas av bl.a de statliga mediekanalerna. Orden anses värdeladdade, kränkande och negativa. Sedan några år tillbaka används inte ordet neger. Även detta ord anses ha en negativ innebörd och bör inte nyttjas. Bannlysningen gäller ibland även retroaktivt, det är inte ovanligt att även gamla böcker justeras.
Svarta däremot använder n-ordet när de pratar med varandra, särskilt där vokabulären är mustig och fylld av slanguttryck. Det är de vita som inte får använda de här orden. Och jag skulle vilja hävda att det inte handlar om att folk är kränkta eller att de är s.k snöflingor. Det handlar om kontroll. Att kontrollera språket är en väg till att kontrollera folks beteenden.
Den moderna kampen för rättvisa har pågått sedan slutet av 1700-talet, där britterna lade ner stor energi och mycket pengar på att utrota slaveriet runt om i världen. Sedan andra världskriget har vi bland annat FN som stipulerar att alla människor är lika i värdighet. Och under 1960-talet upphörde även segregeringen av svarta i Sydstaterna i USA. Den rasism som påtalas idag är mer diffus. Att den amerikanska polisen skulle lida av strukturell rasism är något av en konspirationsteori, då många av poliserna är svarta, och arbetar i svarta områden. Bilden av polisvåldet mot svarta är till stora delar fabricerad.
Västvärlden har uppnått likhet inför lagen, lika och allmän rösträtt för länge sedan. Ofta pratar man om rasism mot bakgrund av 1930-talets nationalsocialistiska rörelse i Tyskland, och folkmorden som skedde därefter. Det har blivit till en historisk hållpunkt, varifrån rättvisekrigarna hämtar näring och projicerar sina fiender. Men dessa händelser ligger 80 år tillbaka i tiden, och speglar en annan tid och plats.
I brist på stora och verkliga orättvisor så lägger dagens rättvisekrigare istället sin energi på ord och nyanser. Mikroaggressioner är ett annat populärt begrepp. Vi har alltså gått från lägervakter, etnisk rensning och ond bråd död – till giftiga blickar och fula ord. Och ibland framställs det som att orden skulle vara lika illa som mördandet.
Vi ser en skiftning i begreppet rasism, som från början beskrev en slags organiserad kamp för att motarbeta eller rent utav mörda vissa etniska grupper. Idag handlar det mer om vad enskilda individer säger, om man använder ord som neger, indian eller eskimå. Det handlar ytterst sällan om en bakomliggande organiserad etnisk kamp. Rasism kan idag användas mot alla möjliga fördomar, föreställningar, uttryck osv oavsett användarens avsikt eller sammanhang.
S.k omvänd rasism anses däremot vara ok. Svarta som säger att de hatar vita ignoreras, och mäts inte med det trånga rasistverktyget. Svarta kan kräva exkludering av vita vid möten och sammankomster, de kan kräva kvotering, särbehandling osv. Kvinnor kan också säga att de hatar (vita) män helt öppet i media, intervjuer etc. Dagens rättvisekamp är enkelriktad. I den mån det ens kan betraktas som en rättvisekamp.
Vi inser att rättvisekrigarna inte är några små kränkta snöflingor. Det är hårdhudade rekryter som använder alla knep som finns i regelboken. När det uppstår ett drev på Twitter mot någon person, då är det maktens gräsrötter som använder sina resurser för att skambelägga personen i fråga. De är inte alls upprörda eller kränkta, de använder bara sina vapen, precis som soldater använder gevär i krig.
Givetvis förespråkar även jag artighet och finess när man pratar med vänner eller främlingar. Sånt lär man sig av sina föräldrar, det ingår i ens uppfostran. Om någon är oartig och oregerlig så kommer färre personer att vilja umgås med den personen. Civilsamhället har en slags självreglerande funktion. Vi måste anpassa oss för att passa in, för att bli populära och accepterade.
Vi har också något som kallas för fri association, vi kan välja vilka vi vill umgås med och bilda föreningar och sällskap med. Det är alltså fritt fram för svarta att umgås med svarta, och vita med vita, och till och med exkludera varandra fredligt och civiliserat. Vi kan också fredligt arbeta för att främja våra respektive folkgrupper, om vi vill det. Dagens rasistbegrepp är framförallt en konstruktion, vars syfte är att styra och kontrollera folk.
Huruvida vi använder orden neger, eskimå eller indian har ofta ingen egentlig betydelse, då många av oss inte har några av dessa etniciteter i bekantskapskretsen. Och sällan finns där några bakomliggande onda avsikter.
Det är inte en mänsklig rättighet att få använda vilka ord man vill, säger vissa. Det är inte heller en mänsklig rättighet att agera språkpolis och censurera utifrån vissa antaganden. Sällan finns det känsla eller något djup i debatten.
Om vi hade en eskimå som nära vän, och denne inte ville bli kallad för eskimå, då hade man självklart anpassat sin vokabulär. Nu är det okända personer som läxar upp oss om andra okända personer. Och det är ofta vita som driver de här frågorna, och inte folken som namnges. Det handlar om appropiering av andra folkgruppers kamp, när man själv inte har något att kämpa för. När man själv är tom, värdelös, utan historia, kultur och rötter. Ett enkelt offer. Och snart medlem i den stora världsomspännande zombiearmén.
