Medelklassen får utstå ständiga hugg från vänstern, men även från andra radikala grupper. Det är lite fult att vara medelklass, lite ängsligt och korkat, som fåren i hagen som inget begriper utan mest följer strömmen. Och det anses ofta vara rätt och riktigt att kritisera den här gruppen av människor. De har på något sätt förtjänat det. Även om de flesta egentligen tillhör den här skaran.
Vad handlar det om egentligen då? Det måste ju finnas något mer bakom.
Vänsterns yttersta mål är att skapa något slags samhällskaos som skulle kunna leda till omvälvning, och därigenom störta den rådande makten, och ersätta den med sitt eget system.
Följaktligen, om man ska skapa samhällskaos så är det inte bra att ha en stabil och hårt arbetande klass människor, som dessutom genom flit och arbete ständigt får det bättre.
Det är ju raka motsatsen till kaos. De här människorna bidrar till ordning och reda, de är kaosets och omvälvningens fiender. Medelklassen är själva anledningen till att det inte blev revolution enligt Marx profetior. Arbetarna fick det helt enkelt ständigt bättre, tills de tröttnade på revolutionsromantiken. Inte undra på att Svenssonliv i villa är en nagel i ögat på vänstern.
Medelklassen lever gott, de sätter barn till världen och tror på framtiden. De engagerar sig i grannskapet och kommunen, och genom samtal, planering och tilltro så löser de vardagliga problem och bygger en bättre omgivning. Det är nästan som att de klarar sig även utan politiker och byråkrater, åtminstone på den regionala arenan.
Den här typen utav spirande rikedom är ju trevligt att ha på pappret, men det hotar både vänstern och politiken i det stora hela. De här människorna är ju självgående, de behöver ingen omvälvning eller politiska förmyndare.
Därför är det bra med lite brottslighet i kvarteret, och det är bra när det flyttar in främlingar som utmanar dynamiken i samhällsbygget. Klotter, vandalism och oroligheter främjar också vänstern och politikernas syften. Det ska inte kännas helt säkert att gå omkring på natten. Oro och rädsla är viktigare än vi kan tro.
Vänstern strävar efter omvälvning, och politikerna vill gärna vara med och hjälpa till att lösa problemen, de vill inte ha självständiga områden som klarar sig på egen hand.
Vi ser hur vänstern och politikerna i det stora hela strävar efter liknande mål. Är politik som begrepp en vänsteridé?
Ja, det ligger mycket i detta, ju mer som regleras och kontrolleras desto mer makt till politikerna. Alltså strävar de efter att lägga sig i så mycket som möjligt, och detta kan upplevas som vänster, absolut. Det finns också vissa borgerliga tendenser, bl.a libertarianska, som också väntar på en slags samhällskollaps. Fast mer från Margaret Thatchers synvinkel: problemet med socialism är att man till slut får slut på andras pengar. Tanken om att välfärdssamhället inte kan vara för evigt, till slut tar de rättrogna skattebetalarnas pengar slut, och utifrån detta kaos så skulle man kunna bygga ett nytt samhälle, ett mer fritt samhälle. I konkurrens med en massa andra krafter, då förstås.
Det är märkligt hur många olika grupperingar som strävar efter kaos. Och så så få som vill bygga självständiga kvarter och kommuner under eget ansvar. Inte ens medelklassen har mod och vett att förstå sin unika position. De är samhällsbärarna, de är byggarna, utan dem skulle vi inte ha något. Länder med en liten klick rika och en stor klass fattiga människor hittar vi på alltför många platser i världen, och det är samhällen som ofta är dysfunktionella, åtminstone i våra ögon.
Medelklassen är en unik företeelse som föddes någon gång under 1700-1800-talen i Europa och senare Nordamerika. Och den nya klassen bidrog till en slags organisk fördelning av rikedom, samt klassresor och rörelse utmed samhällstrappan. Genom sitt blotta antal kunde de via förhandlingar och påtryckningar se till lönerna var rättskaffens, och att företagen kände sig ansvariga inför någon annan än statsmakten.
Det ligger ju inte heller i storbolagens intressen att ha en stark grupp människor som kan ta ansvar för sig själva och förhandla fram högre inkomster, mer ledighet och semester. Därför tar även det globala kapitalet en ståndpunkt mot medelklassens ideal, och vi ser enormt mycket propaganda i reklamen som handlar om att vara annorlunda, färgstark, singel, förverkliga sitt ego osv – och mindre om att bilda familj, samarbeta och stärka sitt närområde.
Det finns många olika sätt att slå sönder medelklassen. Och det blir närmast till ett Sisyfosarbete att behålla ordningen och bygga upp allt som rivs, när det är så lättare att förstöra. Och går det tillräckligt långt så blir omvälvningen till slut nödvändig, eftersom samhället blir irreparabelt. Institutioner, politiker och organisationer måste bytas ut, eftersom hela samhällsbygget perverterats. Kaosförespråkarna vinner. Och glöm ej, i denna omvälvning kommer det att finnas många olika grupper som vill förverkliga sina respektive mål, några av dem har räknats upp här. Och det är högst osäkert om dessa nya samhällsvisioner sammanfaller med våra egna drömmar eller ideal.
