Just nu pågår diskussioner inom EU:s politiska sfär om huruvida man ska rädda Grekland ännu en gång. Med rädda menas att landet ska hållas kvar i valutasamarbetet, och att betalningsinställelsen och konkursen ska se så bra ut som möjligt, eller knappt märkas.
Tidigare har man gett landet lån efter lån – för att kunna betala av räntan på tidigare lån. Nu är emellertid skulden så hög att några fler lån blir absurda. Därför måste man hitta på någon slags skuldavskrivning eller dubbelbokföring som kortsiktigt inte påverkar EU i stort. Att avbetalningen hamnar på skattebetalarnas bord förr eller senare är givet. Men det ska se snyggt ut.
Det finns ännu en gång en liten chans att Grekland lämnar hela europrojektet, trycker upp en ny valuta, devalverar, kickstartar sitt näringsliv och sakta återvinner trovärdigheten på valutascenen.
Förmodligen kommer det inte att hända den här veckan heller. Att lämna valutasamarbetet och flyga med egna vingar verkar ohyggligt skrämmande och farligt, trots att de flesta europeiska länder flög fritt för bara några år sedan.
Fast å andra sidan närmar vi oss ett dylikt slutscenario allt fortare, ty vem ska rädda räddarna? De länder som skulle garantera alla dessa lån, Tyskland, Frankrike, Spanien och Italien sitter snart alla i klistret. Det är i princip bara Tyskland kvar, och när även deras ekonomi börjar krisa på allvar – ja, då kommer man att strunta i Grekland och andra små länder på drift.
Våra politiker kommer att slösa hundratals miljarder euro på meningslösa räddningspaket innan vi når till vägs ände. Medan Europas folk blir allt mer alienerade från den politiska fabriken i Bryssel. Regioner vill bryta sig loss, massdemonstrationer sköljer över huvudstäderna, och nya politiska partier ser dagens ljus. Kanske får se ett helt nytt Europa innan den här krisen är över?
EZW2GMGGBMAW
