Det pratas livligt om tillväxt i ekonomiska diskussioner, ofta med förhoppningen att den ska vara för evigt. Men vi vet ju att det inte stämmer, ibland blir det hack i maskineriet i form av ekonomiska kriser, lågkonjunkturer osv. Däremot har vi inte upplevt ordentliga paradigmskiften under modern tid, där tillväxten kan ändras radikalt, och då avser jag större förändringar som kan bero på politisk tumult, krig eller katastrofer. Vi bör vara beredda på dylikt, trots att många ser den långsiktiga och övergripande tillväxten som (närmast) oändlig.
Även vår miljö är begränsad, trots att vi inser att universum är oändligt, så kan vi ännu inte förflytta oss från en stjärna till en annan. Och det lär dröja länge innan interstellära resor blir vanligt. Våra sinnen befinner sig kanske i en framtid som aldrig blev av?
Tillväxttänkandet har också smittat av sig på befolkningsfrågan. Ofta pratas det om överbefolkning, och vilka effekter det kan ha på jordens resurser och miljön. När vi i västvärlden istället dras med befolkningsminskning, och det är ett fenomen som pågått sedan införandet av preventivmedel och familjestandarden med två barn istället för större barnkullar.
Vissa politiker sticker inte under stol med att problemet kan lösas med att vi importerar nya invånare, som om det handlade om handelsvaror som kan tillverkas varsomhelst i världen. Nu är det ju så att den speciella nordeuropeiska kulturen och samhällslivet är ett högst unikt fenomen, som odlats fram i generationer genom pliktkänsla, tillit, öppenhet, hög arbetsmoral osv. Och den kulturen kan knappas ersättas över en kort tid, vilket skulle vara bevisat, då vi ser att inte bara Sverige krackelerar på grund av social oro orsakat av hög invandring, utan även andra västländer dras med liknande problem.
Måste vi verkligen importera nya invånare för att fortsätta med den eviga (falska) tillväxten? Det handlar ju om en slags dubbellögn, eftersom inget av detta är sant. Varken tillväxten eller befolkningsökningen är ju evig. Sverige skulle kunna ha en förträfflig ekonomi med bara 8 miljoner invånare, eller 5 miljoner. Det handlar inte om en sammanslagen genomsnittlig tillväxt, utan om individernas personliga utveckling och rikedom. Man skulle likväl kunna argumentera för att att det vore lättare att tillvarata medborgarnas intressen om de vore färre och mer homogena, dvs tillhörde samma språk- och kultursfär.
Medan vi samtidigt har en enorm befolkningstillväxt på exempelvis den afrikanska kontinenten. Befolkningen ökar dramatiskt tack vara nya och bättre mediciner samt bättre levnadsförhållanden. Vi ser däremot inte att dessa länders ekonomi och arbetsförhållanden utvecklas i samma takt, då väldigt många afrikaner gärna vill flytta till andra kontinenter för att bo och verka. Det finns inte alltid ett samband mellan ekonomisk och teknisk utveckling, då många av Afrikas framsteg är importerade från väst, exempelvis vacciner, mediciner samt infrastruktur. Det är inte lika lätt att utveckla ekonomin och skapa vettiga arbetstillfällen åt alla de nya invånarna.
Man behöver ju knappast vara en professor i befolkningsstatistik för att inse att de europeiska folken snart kan befinna sig i underläge, även i sina egna länder, just på grund av tillväxtmyten och att befolkningen bör utökas med folk från andra kontinenter. Det handlar inte om högerextrem propaganda, rasism eller andra högljudda epitet, utan om ren matematik. Vi blir färre, och de blir fler. Samtidigt vill vi naturligtvis utveckla våra samhällen och vår kultur, precis som alla andra har förtjänat den rätten. Antingen respekterar vi dessa grundläggande rättigheter, eller så kan det leda till svåra och obehagliga konfliktområden i framtiden.
