Kärnfamiljen (med mamma, pappa och vanligtvis två barn) kritiseras med jämna mellanrum, ofta från vänsterhåll. Däremot lyser alternativen med sin frånvaro. Hur vill de radikala leva? Vilka familjekonstellationer föredrar de? Och varför vill de påverka oss andra med sin livsstil?
Mänskligheten har ända fram till modern tid levt i större familjekonstellationer, med många barn, och ofta far- och morföräldrar, mostrar, fastrar, far- och morbröder samt ev inneboende, drängar och pigor. Storfamiljen fungerade i mångt och mycket som ett arbetslag, och det fanns gott om kvinnor och gamla som kunde se efter småbarnen, medan resten av medlemmarna brukade åkrarna och vallade djuren.
En annan variant handlar om att mannen, kvinnan och barnen inte bor ihop. Makarna ingår i olika arbetsgemenskaper, medan barnen utbildas på kollektiva institutioner. Så har Marx tolkats i olika sammanhang, med begrepp som kvinnogemenskap och offentlig och kostnadsfri uppfostran av alla barn.
Modellen skiljer sig inte så värst mycket ifrån den feodala aristokratins familjebildning, där barnen tas hand av ammor, och tidigt skickas iväg på internatskolor, klosterskolor eller militärutbildning, medan makarna lever vitt skilda liv under samma tak.
Bägge varianterna har en anknytning till det kollektivistiska Sparta, vars krigargemenskap inspirerat mången tänkare, inte minst Platon.
Under 70-talet experimenterats det i radikala kretsar med kollektivt boende och storfamiljer, vilket inte satt några märkbara spår. Skilsmässor och delad vårdnad har däremot skapat en viss förändring i familjestrukturerna, med skillnaden att dessa barn ofta ingår i två kärnfamiljer istället för en. Samma fenomen ser vi i homosexuella familjebildningar, där barnen spenderar tid hos både mammorna och papporna.
Problemen med dagens kärnfamilj handlar om stress och ekonomi. Bägge föräldrarna förvärvsarbetar för att klara lån och räkningar. De hämtar och lämnar på förskolan, däremellan ska mat lagas, och fritidsaktiviteter och sömn klämmas in. Har man tur finns far-, morföräldrar, släkt eller vänner tillgängliga för avlastning.
Tanken på den gemensamma storfamiljen är bortblåst, det gamla glada arbetslaget är borta, alla är upptagna med sina egna liv. Ökad individualisering bidrar till att allt färre människor vill uppoffra sig för familjen, eller det allmännas bästa. Oavlönat påtvingat hushållsarbete hos släkten står inte högst upp på listan hos dagens ungdomar.
Kärnfamiljen däremot byggde ursprungligen på att mannen försörjde hela familjen, medan kvinnan tog hand om barnen, och detta var verklighet ända fram till slutet av 60-talet då skattetrycket och arbetslösheten började eskalera, samt kvinnorna gjorde entré på arbetsmarknaden. Dåtidens kärnfamilj var uppenbart ojämlik, men gav inte upphov till lika mycket påfrestningar och stress.
Högskattesamhället är uppenbarligen en bov i dramat. En person som tjänar 25ooo kr i månaden får ut ca 17500 kr efter skatt. Men hans arbetsgivare har egentligen betalat ca 31000 kr/månad, före arbetsgivaravgiften. Dra sedan av sedan av för 25% moms och ev. andra avgifter och slutsumman blir ca 13000 kr/mån.
Av 31000 kr blir det alltså ca 13000 kr kvar i fickan. Sorgligt men sant. Inte undra på att vi måste jobba som dårar och stressa hit och dit.
Rejäla skattesänkningar skulle absolut kunna lätta på den krisande kärnfamiljens bördor, vilket skulle tillåta att den ena parten stannade hemma under en tid, eller arbetade halvtid. Och det behöver givetvis inte vara kvinnan.
Jag tänker inte gå in på kärnfamiljs-kritikernas eventuella alternativ, det får de presentera själva. Däremot är det intressant varför radikala tänkare ideligen kritiserar andras val av liv? Kärnfamiljen har ju inte uppstått av en slump.
Det finns en stor portion osmaklighet i den slentrianmässiga kritiken av kärnfamiljen. Och den framläggs ofta med en viss tvångsmässighet utan uppenbara poänger eller klara syften. Den sociala ingenjörskonsten är tydligen ingen bortglömd disciplin, med sin klåfingriga sammanblandning av den politiska, privata och offentliga sfären.
Visst förekommer det problem i dagens s.k kärnfamiljer, men dessa löses knappast med unken kollektivism eller brådmogen vänsterretorik á la kulturvetarlinjens grundkurs.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, kärnfamilj, kärnfamiljen
