Tiggeri är förmodligen ett av världens äldsta yrken, om det nu kan räknas som ett yrke. Ofta var det de fattiga och olyckligt lottade som tiggde, i kombination med något handikapp som omöjliggjorde kroppsarbete.
Den svenska välfärdsstaten utrotade tiggeriet, ett universellt socialförsäkringssystem installerades, som inte bara inkluderade fattiga, utförsäkrade och handikappade – utan alla. Än idag är posten för socialt skydd den mest omfattande i den offentliga budgeten.
Men döm om vår förvåning när det plötsligt började strömma in tiggare från andra länder, framförallt från sydöstra EU. Överallt satt de, framför Lidl, Ica och Systembolaget och sträckte fram plastburkar och mumlade på bruten svenska.
Statsmakten var handfallen, den kunde inget göra, trots att tiggarna uppenbarligen bröt mot en rad regler, som förmodligen hade resulterat i utvisning om någon annan mer etablerad person gjort detsamma.
Man får inte befinna sig i landet mer än tre månader utan uppehälle. Och om nu tiggeriet räknas som uppehälle, i så fall bör man ansöka om tillstånd, registrera näringsverksamhet, skattskriva sig, betala skatt, arbetsgivaravgifter och moms – som alla andra.
Likhet inför lagen är en av västvärldens grundpelare. Alla ska ha samma skyldigheter och rättigheter inför lagen, oavsett om man är tiggare eller miljonär. Myndigheterna skulle inte acceptera ifall börsmäklare plötsligt började driva sin verksamhet utan regelverk, skatter, moms etc?
Det verkar som att vissa kommuner nu sent omsider upptäckt den legala problematiken. I Eskilstuna ska det numera krävas tillstånd och avgift för tiggeri.
Och det är ett problem att lagar ibland gäller, och ibland inte, beroende på vilka som bryter mot dem.