Den sittande presidenten vann. Barack Obama har precis hållit sitt segertal i Chicago. Det är en lite gråare, tröttare, tunnare och mer oinspirerad president än för fyra år sedan. Märkt av det svåra och kanske omöjliga jobbet att leda världens enda supermakt.
Jag hade fel, Mitt Romney vann inte, han hade inte en chans. Det amerikanska folket ville hellre ha livsstils-liberala värderingar istället för abortmotstånd, kreationism, anti gay och daterade religiösa floskler. På så sätt gjorde de rätt, men tyvärr fick de även en obefintlig ekonomisk politik på köpet.
Republikanernas akilleshäl är religiositeten, och demokraternas skatter och ekonomisk politik.
USA är på många håll mer öppet och liberalt än Europa, Colorado röstade igenom legalisering av Marijuana, och tre andra delstater sa ja till samkönade äktenskap.
Romney och den kristna konservatismen är knappast allenarådande, utan kanske snarare på nedgång. Nästa republikanska kandidat bör inte väljas ur dessa skaror. Om man vill vinna val vill säga.
Men hur Obama ska tackla den väldiga ekonomiska krisen med sitt stiliga leende är för mig en gåta? Höjda skatter kommer inte att dra igång den amerikanska ekonomin. Försvarsutgifter i fritt fall kommer inte att göra det heller. Det är baksidan av den fritänkande nobelfredspristagarens politik.
Och kvar står USA med arvet efter George W Bush, undantagslagarna USA Patriot ACT, som av många debattörer betraktas som ett förstadium till fascism. Försvarets och säkerhetsjänsternas utgifter ökar fortfarande. Allt fler drönare, obemannade farkoster, som skjuter ner mål på andra sidan jorden, ty terroristjakten fortsätter, även detta i Bush anda.
Inget av detta har Barack Obama gjort något åt – han har haft fyra år på sig – talet om förändring kanske mest syftar till färgen på pappret på hans skrivbord i ovala rummet.
Vi får hoppas att han tar mod till sig, för nu har han fått förtroendet i fyra långa år till.
