Berusningsmedel har använts sedan urminnes tider; de äldsta sumeriska kilskrifterna från 3000 f.Kr berättar om ölbryggning. Bruket uppstod förmodligen långt innan, i övergången från jägare/samlare till jorbrukare ca 10,000 f. Kr. Kineserna hade sitt opium, indianerna sin coca och cannabis i Indien. Alla dessa preparat är en del av människans kultur, och har varit våra följeslagare under tusentals år, vare sig vi vill erkänna det eller ej. Därutöver finns en uppsjö med mer eller mindre kända hallucigena svampar, örter etc.
Medan många uppskattat berusningen har lika många avskytt den. Religiösa lagar som koranens förbud mot vin är ett gammalt exempel på kontroll av droger. Att vi kan förändra personligheten, själen, genom intag av diverse substanser upplevs som oroväckande och hotfullt av flera olika trosuppfattningar. Förbudstiden i USA och motboken i Sverige är exempel på modernare varianter av politisk kontroll. 1961 skapades ett globalt förbud av narkotika inom FN, The Single Convention on Narcotic Drugs. Den svenska narkotikastrafflagen härrör från 1968, och har modifierats 16 gånger, 1988 blev även bruket straffbart.
Förbudsivrarna menar att narkotikan är ett samhällsproblem, och att vi måste ta ett gemensamt ansvar. Preparaten är starkt vanebildande och påverkar allmäntillståndet; ett långvarigt intensivt bruk kan ge upphov till hjärnskador med permanenta personlighetsförändringar som följd. Det finns dessutom en risk för våldsdåd i samband med ruset. Stölder följer ofta i narkotikans spår, eftersom många missbrukare har svårt att behålla sina jobb, och därför stjäl för att ha råd med drogerna.
Beroendet utropas också som en fara, brukaren fastnar i ett beteende som hon inte kan ta sig ur. Narkomanen sviker sina nära och kära, och ger upp allt i förmån för drogen. Det räcker med att vi prövar ett fåtal gånger, sedan är vi beroende. Narkotikamissbruk liknas vid en smittsam sjukdom som sprider och förgrenar sig, därför måste samhället ta krafttag mot narkotikan och bekämpa den på alla sätt och vis.
Drogliberalerna menar att individen får göra vad hon vill med sin kropp, så länge hon inte skadar andra. Kampen mot narkotikan har tvärtom bidragit till ökad drogproduktion i t ex Columbia och Afghanistan. Själva faran med droger ifrågasätts också, brukare är inte alltid missbrukare, den som brukar förnuftigt behöver inte drabbas av skador. Att i enrum bruka droger, utan att störa andra borde inte vara ett brott. Polarn som super skallen i bitar varje helg ute på stan – helt lagligt – kanske är ett större problem?
Det är värt att notera att kampen mot narkotikan inte är effektiv, drogerna har spritt sig rejält, de är lätta att få tag på och numera billiga. Den engagerade medborgaren ifrågasätter polisen och tullens arbete. Är kampen måhända omöjlig, meningslös? Vad är det då för mening att ha lagar som inte efterlevs och inte beivras? Är narkotikastrafflagen blott samhällelig kosmetika, en fasad för moralister och politiska dagdrömmare?
Den organiserade brottsligheten som förser brukare och missbrukare med droger är tillika ett stort problem. Dessa maffialiknande nätverk tjänar stora pengar, tvättar dem, konsumerar, och investerar förmodligen i legala verksamheter. På detta sätt får den organiserade brottslighetens huvudmän legitimitet i samhället och makt. Förmodligen mutas både poliser, tulltjänstemän och kanske även politiker, ty narkotikan väller inte in i landet utan ett effektivt smörjmedel. Korruptionen tär givetvis på demokratiapparaten, då dessa köpta tjänstemän inte längre är lojala mot sin arbetsgivare staten, och ytterst medborgarna.
De drogliberala menar att den organiserade brottsligheten skulle självdö om billig narkotika blev tillgängligt på den öppna marknaden, och att vi skulle bli av med ett jättelikt samhällsproblem i form av narkotikarelaterad brottslighet, dvs stöld för att försörja missbruket. Marknader kan inte förbjudas, de går bara under jorden, och ställer till med ännu större problem. Jämför med förbudstiden i USA som skapade maffian, spritförbudet gav dem en lukrativ marknad och en möjlighet till rikedom och makt.
Förbudsivrarna skriker på hårdare lagar, fler poliser och strängare straff. Knarket ska bort från gatorna till varje pris, beroendet jämförs med en smittsam farsot som sprider sig lavinartat.
Drogliberalerna negligerar att vissa preparat redan idag är ganska billiga och lättillgängliga, kokain och heroin kostar ca 1000-800 kr/gr, vilket räcker till ca 5-10 doser. Amfetamin kostar ca 150 kr/gr och räcker också till ca 5-10 doser. Hasch kostar ca 75 kr/gr, vilket ger ca 2-5 röktillfällen.
Det är egentligen bara de allra tyngsta missbrukarna som måste skramla ihop 1000-2000 kr/dag. Därför är det inte helt säkert att en legalisering skulle frälsa oss från inbrott, stölder etc. Däremot stämmer det förmodligen att den organiserade brottsligheten skulle tyna bort vid en legalisering, men det kräver att flertalet länder i världen kommer överens om liknande lagar.
Förbudsivrarna å andra sidan glömmer ofta bort att kampen mot narkotikan är ett komplett misslyckande, att vi skulle behöva bygga ett övervakningsamhälle och polisstat av modell 1984 för att verkligen lyckas. Är det vad vi vill? Somliga menar att vi är på god väg.
Och mitt upp i allt detta ska man ta ställning. Som medveten och engagerad medborgare bör man ha en åsikt. Personligen tar jag starkt avstånd från narkotika, men brukar alkohol ibland, samt tobak. Jag tror givetvis att narkotika kan ha förödande konsekvenser, men att många kan sköta sitt bruk på en normal nivå. 70-talets skräckpropaganda, där alla kunde bli missbrukare bara man tittade på drogerna, blev tillslut kontraproduktiv. Vi vet idag att droger har olika beroendeframkallande effekter, och att nikotin är en av de värsta.
Att straffa dessa normalbrukare blir aldrig etiskt korrekt, vad har de egentligen gjort sig skyldiga till? Berusning? Om historien tagit en annan vändning kanske whiskey och snus varit förbjudet, och jag själv klassad som kriminell. Och inte heller är det alla som super och slåss, eller drogar och slåss.
För mig är brottsligheten kring narkotikaproduktionen och försäljningen det värsta hotet, och brottsligheten finns pga av förbudet. Förbud skapar svarta marknader, och ju strängare lagar desto högre priser och högre vinst. Om vi visste och kunde bevisa att förmögna narkotikasyndikat infiltrerade företag, myndigheter och rättsväsende – skulle vi reagera annorlunda då? Är förbudet så viktigt att vi skulle acceptera höggradig samhällsröta?
Samtidigt har vi en polis som famlar och ibland skrapar toppen på isberget. Utåt sett bekämpar vi narkotikan med kraft, bakom skynket ser det annorlunda ut; priser och tillgänglighet talar sitt tydliga språk – bruket av narkotika börjar bli accepterat, särskilt marijuana och hasch.
Min maggropskänsla säger mig att fler droger kommer att vara lagliga och tillgängliga om 50-60 år. Om tull och polis fortsätter att misslyckas med att stävja knarkhandeln kommer tillslut förbudet att självdö. Sveriges del i det hela är minimal, restriktioner och förbud sanktioneras via FN och stormakterna, alla större förändringar kommer därifrån, och vi kommer att följa efter.
När staten ska hantera en kontroversiell verksamhet brukar ofta regleringar förespråkas, jämför med t ex hasardspel, sprit, tobak etc. Inköp och konsumtion försvåras, vi hänvisas till särskilda butiker/lokaler, samt högre beskattning, ökad kontroll och restriktioner. Staten tjänar på detta sätt pengar på verksamheten, och kan satsa på vårdhem, rehabilitering etc. Vad gäller narkotika har de folkvalda valt en annan väg – förbud. Även spriten höll på att förbjudas 1922, innan politikerna växlade över till ett annat spår. Vi kan också jämföra med tobak, som beskattas hårt, i kombination med EU-initierat rökförbud i offentliga lokaler, arbetsplatser etc.
Legalisering och hård reglering är förmodligen vad vi har att vänta oss, eller en polisstat. Och någon annan kommer att välja väg åt oss.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, drog, droger, alkohol, narkotika, knark, drogliberal,
