I år är det ett sekel sedan kvinnor och arbetarklassens män fick delta i valet till riksdagen, vanligen benämnt allmän rösträtt. Vissa kvinnor har sporadiskt fått rösta tidigare, men 1921 var året då rösträtten etablerades fullkomligt.
Man kan tycka att det är märkligt att ett dylikt jubileum inte uppmärksammas mer. Vi kan i och för sig skylla på mediernas allmänna fördumning och oförmåga till research, men det kan finnas andra skäl också.
100 år en väldigt lång tid. Ett sekel. Många år av reformer och politisk strävan.
Kanske svider det lite hos aktivister som fortfarande skriker om att kvinnor är förtryckta, och att orättvisorna är kvar? När kvinnor har haft 100 år av politisk makt att omforma samhället. De utgör 50% av populationen och är en stark påverkansgrupp. Deras röst är inte mindre värd än en mans. Och politiken är verktyget för samhällets styrelse och omdaning.
De finns aktivister som inte vill låtsas om gamla tiders framgångar kring jämlikhet och rättvisa, ty de vaknar med ett blankt papper varje morgon, och påbörjar striden igen, utan att titta bakåt. De inser inte att striden sedan länge är vunnen.
Vi hade ett annat märkligt jubileum förra året som inte heller uppmärksammades. Det var hundra år sedan nationalsocialismen lanserades i Tyskland. Nåväl, det kanske inte är något att fira, men skulle kanske kunna användas för att varna och skrämma, så som man brukar göra?
Kanske är åldern problemet även här? En sekelgammal hatideologi känns inte så aktuell. Den börjar skymmas av historiens dunkel, och borde snart falla i glömska. Och det är inte alls bilden som medier och politiker vill förmedla. För dem är den bruna faran alltid närvarande, dess anhängare blir allt fler, och hatet ständigt värre.
Så, kvinnokampen pågår för evigt, och garderobsdörren till marschkängorna står alltid på glänt. Även om det vuxit mossa på alltihopa, och ingen längre vet vart relikerna begravts.
