Dagligen begår invandrargäng brott mot svenskar, senast en pappa som sköts av en gängmedlem framför ögonen på sin 12-årige son. Och det är många som reagerar och förfasar sig. Men vi vet att ingenting kommer att hända. Brottslingarna kommer inte att få hårdare straff, de kommer inte att utvisas, kontrollen av migranter kommer inte att skärpas, invandringen kommer inte att minska. De tomma orden och flosklerna har blivit politikernas signum.
100 000 nya migranter anländer till Sverige varje år, vilket är en miljon per årtionde. Och bakgrundskontrollerna är sporadiska. De nyanlända har sällan någon eftertraktad utbildning eller värdefull kompetens, de tillför inget speciellt, de försörjs av skattebetalarna inledningsvis och många fortsätter att leva på bidrag resten av sina liv.
Flyktingmottagandet bygger på godhet och viljan att hjälpa. Som en slags urartad frikyrklig verksamhet, där överklassens gråterskor värnar de som bor på andra sidan jordklotet men föraktar och struntar i sina grannar. Men få eller inga av nykomlingarna är riktiga flyktingar. Och vore de flyktingar så är strategin att de ska få hjälp i närområdet, och inte behöva korsa 9-10 gränser för att komma till Norden. Efter att situationen lugnat ner sig i hemlandet så återvänder de och bygger upp sitt land. Så var tanken en gång i tiden, och det förefaller rimligt och genomtänkt.
Vad vi har idag är ett slags folkutbyte där svenskarna dessutom blir fångar i sitt eget land, de riskerar att utsättas för våld i det offentliga rummet, förslavade och tvingade att betala för förövarnas uppehälle. Paralleller görs ibland med Sovjetunionen under Stalin, där grova förbrytare släpptes lösa för att terrorisera den avväpnade och skötsamma lokalbefolkningen, i syfte att kontrollera och bryta ner folket.
Vi behöver inte strunta i bakgrundskontrollen av migranter, och vi behöver inte försörja dem, vi behöver inte ens släppa in dem. Migrationen är ett konstruerat politiskt projekt. Det skulle kunna avslutas här och nu. Och det är inte särskilt kontroversiellt att ifrågasätta det. Att slentrianmässigt bli kallad för rasist av enfaldiga vänsteraktivister är kanske ett lågt pris att betala?
Jag är besviken på den svenska eliten. Och med elit menar jag personer med pengar, makt och utstrålning. De gör ingenting. Våra politiker är förstås lamslagna, de har varit helt värdelösa i flera decennier, ingen förväntar sig något längre. Men varför ställer sig inte en direktör från något stort företag och slår näven i bordet? – Nu får det vara nog! Eller en författare, journalist, skådespelare eller akademiker?
Nej, vår elit är helt värdelös. De följer ofta strömmen och skriver på meningslösa listor och upprop, som publiceras i godkända tidningar, när risken att förlora anseendet är låg. Ingen vågar sticka ut hakan när det verkligen gäller.
Vad som historiskt sett brukar ske under dessa förhållanden är att vanliga människor tvingas ta tag i eländet. Folk som inte har pengar, makt eller utbildning. Eller inte ens förmågan att hantera svåra saker. Men de gör det ändå, för att våra ledare och prominenta personer inte vill.
Ett dylikt förfarande brukar kallas för paradigmskifte. Vad som i praktiken händer är att en ny elit skapas av gräsrötterna, och den gamla ersätts helt eller delvis. Revolution är ett annat namn på fenomenet.
