Att arbeta för den diffusa rättvisan är det finaste som finns. Redan i skolböckerna lyfter vi upp folk som Martin Luther King, Nelson Mandela, Oskar Schindler och Moder Theresa.
Leonidas, Gustav II Adolf, och Patton är inte lika heta. De beskrivs mest som krigiska mördare, trots att vi kanske hade varit förlorade utan dem. De är förvisso mördare, på gott och ont, de är tillika räddare och försvarare. Fast i de postmoderna skolböckerna hoppar vi gärna över dem.
Nej, rättvisa är ordet för vår tid. Vi är alla rättvisekrigare, världen ska förbättras hela tiden. Det finns alltid någon liten orättvisa kvar någonstans, och när de är slut hittar vi på nya.
Tills slut hamnar vi i dagens läge där det blir viktigt med tonen, blicken, hur man sitter, att man inte har fel budskap på t-shirten eller kepsen osv osv. Minsta oförrätt kan skapa sociala jordbävningar och krav om uteslutning, bestraffning och avgång. Värdegrundsgeneralerna blir allt fler, på skolor, arbetsplatser och i det privata.
All detta medan det pågår verkliga sprängningar och grova våldsbrott ute på gatorna, någon annanstans, på behagligt avstånd från vår introverta spegelsal.
Personligen tror jag att det bara är en viss typ av människor som orkar hålla på med rättvisekrigandet. Resten antingen fogar sig eller lämnar partyt. De som lämnar har ofta grumlig värdegrund, problematiska värderingar och röstar populistiskt. De läser inte DN. Vi vet alla vilka de är, och vad de håller på med. Världen är delad.
Medan medlemskap i den rättvisetörstande skaran ger snabba kickar från resten av aktivisterna. Berätta att du skippar köttet, sålt bilen och börjat cykla, att du klimatkompenserat semesterresan. Istället för födelsedagspresent, starta en insamling för ett barnhem i Bolivia och sprid på social medier. Att ge pengar till barnhemmet i tysthet finns inte på med i ekvationen. Vi behöver massor av likes, massor av bekräftelse. Seeee mig! Jag gör något fint.
