Efter rivningshysterin under 50-60-talet då nedre Norrmalm jämnades med marken är Stockholmarna mycket försiktiga med arkitektoniska nymodigheter. Nya byggnader måste passera skönhetsrådets närsynta nålsöga, vilket innebär att några våningar kapas eller att takbeläggningen byts ut, och märkvärdigheter som tinnar, torn och lanterniner yxas till. Byggnaden slätas ut, och blir lagom, så det passar den fem våning höga stenstaden, som agerar norm för alla nybyggnationer.
Trots denna kreativa paralysie générale så byggs det en hel del i Stockholm. Gamla industriområden, ödetomter, järnvägsdiken förvandlas till moderna kvarter. Staden förtätas, och bryter sakta tullarnas mentala begränsningar. De flesta bostadskvarteren byggs i en slags nyfunkis, en ren och foträt stil som smälter in och känns lagom modern, men sällan bjuder på några större överraskningar.
Paradbyggnaderna är dessvärre sällsynta och nedtonade. När det ska byggas ett nytt stadsbibliotek så väljer man att manifestera det i form av en låg glaslåda, tätt intill det gamla. När det nya moderna museet byggdes valde man en byggnad vars huvudsakliga egenskap var att den knappt syntes. Idén om ett spektakulärt kallbadhus i Riddarfjärden gick om stöpet, då stockholmarna inte ville solka utsikten ut över vattnet. Planer på en och annan glasskrapa skrinläggs med jämna mellanrum. Det pågår en tyst kamp mellan de som vill bygga nytt och de som vill bevara.
Nybyggarna håller helst till i innerstaden, de vill anlägga spektakulära byggnader i varje vrå, bygga extra våningar på husen i city, omdana Sergels torg samt förse Norrmalm med några glasskrapor. Stockholm måste få en skyeline, en modern profil, så att vi syns i den nya globaliserade världen.
Bevararna sliter sitt hår, de vill återuppföra Slussen i 30-talsstil, trots att Slussen inte ens är en märkvärdig byggnad, utan blott en bro samt trafikfördelare. Sergels Torg ska inte röras, betongen och de ingrodda tuggummiloskorna från 70-talet ska bevaras, som ett tidstypiskt arv. Inget får röras. Framförallt inte grönområdena, vilka anses utgöra stadens lungor.
Både nybyggarna och bevararna uppvisar nonchalans och respektlöshet för gamla arkitekters verk och de urbana miljöerna. Det var denna brist på respekt som ledde till rivningen av Klara, och byggandet av Sergels Torg, som varken blev lyckat eller färdigt. Och det är samma respektlöshet som leder till att så få nya praktbyggnader godkänns, eller uppförs enligt arkitektens plan.
Intressanta urbana miljöer skapas bäst genom att man låter det gamla vara i fred och koncentrerar sig på ny arkitektur i nya miljöer. Givetvis måste vi ibland tillåta oss att förtäta och bygga nytt även i fungerande gamla miljöer, men det måste ske med varsam hand. På dessa grunder kan man utan tvekan bygga en ny glasskrapa vid Sergels Torg, men inte vid Stortorget i Gamla stan. Kontext och känsla är ledorden. Glasskrapan i city skulle snarare addera till den befintliga halvfärdiga glasarkitekturen, medan en glasskrapa i Gamla Stan är idiotiskt, eftersom intakta 1600-1700-talsmiljöer inte växer på träd.
Hade vi levt enligt denna devis för 40 år sedan skulle vi haft kvar Klaras ”slumkåkar”, vilka förmodligen hade betingat stadens högsta kvm-pris, samt en 50-60-tals-futuristisk stadsdel på t ex Gärdet. Oerhört mycket mer intressant och spännande på alla sätt och vis, än dagens slaktgrop i city. Notera att jag gärna skulle bebygga tomma grönområden som t ex Gärdet; är det något vi har ett överflöd av i Sverige så är det grönområden. Intressanta urbana miljöer är desto mer sällsynta.
Jag besökte Syrakusa på Sicilien för några år sedan. Den gamla stadskärnan följde fortfarande den antika grekiska stadsplanen från ca 500 f Kr. Ibland slingrade gatorna, som ett utryck för medeltidens mer gyttriga bebyggelse. Man kunde se epokerna växla, de grekiska husen ersattes sakta under århundradena; ibland byggde man direkt på de gamla grunderna, ibland strax intill.
Syrakusa är ett exempel på den organiska staden, som växer sakta utan centralplanering och ideologiska doktriner. Man kan förnimma historien, se och känna den andra världen, som inte längre finns. Ändå är staden i allra högsta grad levande, Stockholm känns mer dammigt och musealt än Syrakusa trots att vår huvudstad är ca 1700 år yngre…
Ett annat intressant exempel är Miami i Floridas träskmarker, det är en helt ny stad, de flesta husen är byggda på 1900-talet. Pastellfärgade Art deco-kvarter vid Miami beach kontrasterar mot glasskrapor i city, allt omgivet av en vitkalkad lågstad som breder ut sig runtomkring. Alla de skilda kvarteren och områdena har sin specifika charm och funktion. Att bygga en glasskrapa på Miami beach vore lika fel som att bygga ett Art deco-hus i city.
Det handlar inte om att bevara till varje pris eller att förändra till varje pris. Det handlar om att respektera historien och bejaka framtiden. Att bygga nytt innebär inte att det gamla måste rivas, tids nog kommer det gamla ändå att försvinna – låt oss inte gå händelserna i förväg. En stad ska reflektera tiden, låt de skilda stadsdelarna behålla sin särprägel. Behandla staden varsamt – som någon vi älskar – inte som ett halvdött objekt som antingen ska ges konstgjord andning eller balsameras.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, stockholm, klara, klarakvarteren, arkitektur
