I dessa ekonomiskt oroliga tider kanske det kan vara värt att titta på hur statsskulden ser ut i världen. Vilket land är skyldigt mest? Och vilket land har bäst ekonomi?
Enklast är att mäta skulden som procent av BNP, bruttonationalprodukten, och jag har valt statistik från CIA/Eurostat 2011.
I det absoluta toppskiktet hittar vi länder som Zimbabwe (230%), Japan (208%), Grekland (165%), Libanon (137%) och Island 130%). Dessa stater skiljer sig åt på många sätt, både kulturellt, geografiskt, ekonomiskt – det som de har gemensamt är de ofantliga skulderna. Och oförmågan att driva landets offentliga ekonomi utan att ta lån.
Jag vill också nämna att det finns länder som inte har några lån alls. Här hittar vi flera afrikanska stater, men även Vitsryssland, Armenien och Burma/Myanmar.
Och i mellanskiktet hittar vi exempelvis Sverige (38%), Schweiz (38%), Mexiko (37%) & Sydafrika (35%), för att nämna några.
Om vi istället pratar faktisk skuld, i totala belopp, så leder USA listan med 9,133 miljarder dollar. Följt av Japan, 8,512 miljarder, Tyskland 2,446 miljarder, Italien 2,113 miljarder och Indien 2, 107 miljarder.
När politikerna diskuterar statsskulder och lån så döljs ofta debatten av obegripligt språk och abstrakta siffror. När det egentligen är ganska enkelt; man lever över sina tillgångar, skatteintäkterna räcker inte för att hålla den offentliga verksamheten flytande.
Undrar hur det blev så här? Flertalet länder har höga skatter, moms och avgifter, och miljontals medborgare som snällt betalar – ändå går ekvationen inte ihop.
Har vi gett våra politiker för stor frihet? Ska våra folkvalda tillåtas ta dylika beslut och skuldsätta ett land för evig tid? När kommer länder som Grekland, Zimbabwe och Japan att vara skuldfria?
Jag tror tyvärr att vi gett våra politiker för stor makt. Om skatteintäkterna inte anses räcka och täcka ett lands offentliga behov, så måste de offentliga behoven ifrågasättas. Man kan inte börja låna pengar för att hålla den offentliga verksamheten flytande.
Till saken hör ju att även våra politiker är avlönade med offentliga medel. Därför är de partiska. Och vi kan vara säkra på att de håller den offentliga verksamheten bakom ryggen, försvarar den, och hellre tar lån än att balansera budgeten.
Den offentliga budgeten är en av politikernas viktigaste arbetsuppgifter – viktigare än alla regleringar och påbud som produceras i parti och minut – att se till att ekonomin går ihop. Det är därför vi har våra politiker. Och här ser vi ett fundamentalt misslyckande, över hela världen.
Jag avslutar med en numera klassisk mening, det är inte jag som kommit på den, jag vet inte vem, men den är mycket tydlig i all sin enkelhet.
Morgondagens politiska strid står inte mellan vänster eller höger, utan mellan dem som vi ha en stor allomfattande stat, och de som vill ha en liten effektiv stat. Det är dags att börja välja.
