Sverige köper tillsammans med en rad andra länder tre militära transportplan av modellen Boeing C-17. Planen kommer att stationeras i Ungern och användas vid truppförflyttningar till krigshärjade länder, där Sverige numera bidrar med militär och materiel. Prislapp: 1,5 miljard.
Jag undrar om det är SAMMA plan som ska flyga hem liksäckarna med unga svenska män? Det vore ju kostnadseffektivt och praktiskt, och skulle säkert uppskattas av de anhöriga, så att Magnus, Ola, Åke, Bengt, Ove etc snabbt kan begravas i fädernas jordar med vederbörliga hedersbetygelser.
Jag undrar i så fall hur många fyllda liksäckar planen kommer att transportera hem innan en folklig opinion kräver att vi SÄLJER planen? 40, 80, 160, 320? Givetvis måste vi också kalkylera med risken att HELA styrkan går under, vi skickar ju så få, och en välriktad (eller felriktad) missil ändar lätt våra storvulna militära ambitioner.
Hur vore det om vi inriktade oss på försvaret? Ni vet, skydda vårt land från ev. militärt angrepp, istället för att skicka unga män på tvivelaktiga uppdrag till fjärran land. Nåväl, jag kan villigt erkänna att det finns goda militära uppdrag och dåliga, frågan är om vi får vara med och välja? Eller rättare sagt om vi medborgare få ha ett ord med i laget?
Makten förskjuts hela tiden, från kommunen, länet, landet till Europa, NATO och världen. Och våra politiker har inget emot att spela rollen av stora statsmän, med tunga internationella åtaganden. Att vi lever i periferin och är ett land med 9 miljoner invånare är det ingen som vill kännas vid.
Och vad händer om våra tappra pojkar gör bort sig därborta i fjärran land, bränner ner några byar samt dess invånare? Kommer vi att förstå varför en terrorist spränger T-centralen i luften några år senare? Att terroristens mor mördades av Magnus, Ola, Åke, Bengt och Ove?
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, försvar, försvaret, militär
