En anställd på restaurangen Lilla Karachi i Gamla stan skulle enl uppgift få en del av sin lön vitt och en annan del svart, arbetsgivaren ansågs vägra betala den svarta delen, och konflikt uppstod. Fackföreningen SAC satte restaurangen i blockad, dvs medlemmar vaktar utanför och informerar gäster om det som hänt, de kräver också en premie av restaurangen, förutom den uteblivna lönen. Enl vissa källor har blockadfolket uppfört sig illa och hånat både gäster och personal.
Av ren ryggmärgsreflex tar alla liberaler och konservativa restaurangägarens parti medan vänstern tar den anställdes parti, utan att någon egentligen vet vad som hänt. Att folk inte får ut sin lön är inte vanligt, inte ens om man jobbar svart. Det händer givetvis, men ofta finns det någon typ utav konflikt i bakgrunden, kanske av personlig karaktär. Den anställde har i detta fall kontrat med facket, och det tar hus i helvete. SAC är ju en kämpande fackförening som slåss för det klasslösa samhället och vill införa ett frihetligt socialistiskt samhälle. Om man inte delar dessa idéer om klasskamp o dyl är det lätt att situationen blir minst sagt märklig.
Problemet är att många liberaler skjuter sig själva i foten, kritiken mot fackföreningarna blir alltför våldsam, som om verksamheten saknade existensberättigande. I ett liberalt samhälle där statens funktioner är mindre än i dag krävs det fackföreningar och andra sammanslutningar för att skapa en fungerande arbetsmarknad. Både vad gäller löneavtal, men även försäkringar, a-kassa, sjukpenning t o m pension.
Så fungerade det för inte alltför länge sedan, det var fackföreningarna som stod för tryggheten, och inte statsmakten i samma utsträckning. Kanske är det denna minskade makt som ibland driver fackföreningarna till något överdrivna stridsåtgärder; att håna och förolämpa lunchgäster är extremt oprofessionellt oavsett konfliktens karaktär eller vilka politiska åsikter man har.
Vänstern å andra sidan spyr galla över restaurangägaren, han är givetvis ett kapitalistsvin o dyl, som inte betalar ut lönen, trots att vi egentligen inte vem vems version som stämmer.
Jag har en bekant som driver en mindre restaurang, och när hon berättar om alla regler, skatter och kontroller restaurangnäringen utsätts för så undrar jag i mitt stilla sinne hur hon orkar? Hon tjänar inte heller särskilt mycket, det handlar mer om en livsstil, att man gillar sitt yrke, har ett intresse för mat, viner, gillar folk osv. En krog-entreprenör får sällan skälig lön för den möda hon lägger ner.
Att vänstern ALDRIG tar parti för dessa hårt arbetande människor är ganska förvånande. Snacka om arbetarklass, de är ofta invandrare, med sämre språkkunskaper, och tvingas slå sig fram i byråkratin, regleringarna, kontrollerna och skatteträsket – och de får skiten att funka. All respekt.
Nåväl, det vore lite intressantare med en mer nyanserad debatt både från vänster och höger nästa gång en dylik konflikt inträffar. Arbetsgivare är inte kapitalistsvin per definition, och fackföreningarna är ingen maffia.
Att jag själv är kritisk mot fackföreningar emellanåt handlar snarare om att de tar för LITE ansvar. En stor fråga idag är kvinnors låga löner. Många verkar tro att det här är en politisk fråga, som ska lösas av radikalfeminister i något utskott. Nej, det är en facklig fråga – i Sverige är det kollektivavtalen som sätter minimilönerna.
Vad har facken gjort för kvinnolönerna de senaste 30 åren? Hur kommer det sig att kvinnor tjänar mindre än män? En annan fråga är a-kassa och sjukpenning. Varför inte skapa en bättre försäkring än den som staten ger, så vi blir oberoende av storebror. Statens pengar kan säkert användas till bättre saker än att försörja arbetslösa. Idag går ca 42% av den offentliga budgeten till bidrag, ersättningar o dyl – givetvis på skolan, vården och rättssäkerhetens bekostnad.
Dessa åtgärder och idéer skulle dessutom locka tillbaka folk till fackföreningarna, idag ser vi en massflykt från både fackföreningar och a-kassa. Så mycket bryr sig svensken om banderoller och kollektivvavtal.
Fackföreningarna har misslyckats, staten har dränerat deras verksamhet, och tagit över i princip allt. Snart är det kanske dags för statliga minimilöner också? Då är fackföreningsrörelsen helt stympad, och den enda makt som återstår är blockader och manifestationer, vilket vore synd på en i grunden genial verksamhet.
—
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, facket, facken, fackföreningar, SAC, syndikalisterna, arbetsgivare, konflikt, blockad
