I de flesta västerländska välfärdsstater betalar man en pensionsavgift till det offentliga, antingen är den inbakad i skatten eller i form av sociala avgifter. Dessa pengar används till att avlöna seniora medborgare, dvs pensionärer. Vi betalar in dessa avgifter under hela våra liv, för att sedan kunna njuta av en ekonomiskt trygg ålderdom.
Under senare år har systemet blivit överbelastat, då antalet pensionärer i förhållande till de som arbetar har blivit oproportionerligt. Pensionärerna blir fler, vi lever längre och vi är friskare, men vi vill fortfarande pensionera oss vid 60-65. Det blir en ohållbar ekvation, när mänsklighetens snittålder ständigt ökar, samtidigt som många vill pensionera sig så tidigt som möjligt.
Ekvationen är dessutom orimlig på andra sätt också. Ponera att en medborgare betalar in till den statliga pensionskassan hela livet, sen dör vederbörande innan hon fyller 65. Det är inte ovanligt, även om vi generellt sett lever längre är det många som dör vid den här åldern av cancer, hjärtinfarkter etc. Vad händer med hennes pensionsbesparingar då? Jo, de tillfaller staten. Hennes arvingar får inte ta del av detta livslånga sparande.
Varför ska staten agera försäkringsbolag och bank? Det kanske inte är så många som tänker på det, men det är inte självklart att det är just staten som ska förvalta våra besparingar. Vid en närmare betraktelse så börjar de västerländska pensionssystemen allt mer likna ett pyramidspel, eller ett s k Ponzi scheme. Det är ohållbart i längden.
Låt oss titta på följande exempel, en medborgare som arbetar från 25-års ålder till 65 har 40 yrkesverksamma år bakom sig. Om hon istället sparar sina sociala avgifter (ca 7000 kr i månaden om man har en snittinkomst) på banken. Så har hon ca 3, 5 miljon kr när hon blir pensionär – och då har jag inte räknat in någon avkastning. Räntan på ett dylikt kapital överstiger 10 000 kr/månad. Och dina barn kan dessutom ärva pengarna.
Pensionssystemet är en bra affär för staten, men inte för oss medborgare. Det borde vara tvärtom.
