Det pratas en del om folkutbyte, massmigration, att de inte skickar sina bästa osv. För att tala klarspråk så är det uppenbarligen inte raketingenjörerna som anländer till västvärldens förorter och bygger moskéer för oljepengar, samt kräver regleringar och undantag, understödda och inte sällan försörjda av skattebetalarna. Det är inte heller fabriksarbetarna eller hantverkarna, utan ett modernt trasproletariat som befinner sig i ett konstruerat utanförskap. Inte alla förstås – för den som märker ord och inte förmår att generalisera – nej, inte alla. Men många, tillräckligt många.
Det handlar dessutom om inbjudna migranter, då många västländer öppnade sina armar för att ta emot invandrare och förmodade flyktingar från Mellanöstern, efter att USA och dess allierade bombat regionen sönder och samman, rivit upp gamla sociala ordningar och band, och därefter lämnat folket vind för våg.
Det finns därutöver en motsättning mellan västländernas ledarskap och dess gräsrötter. De senare vill sällan agera värdland åt alla dessa nykomlingar. Inte för att de direkt ogillar folk från andra länder, utan mest för att bli lämnade ifred och värna samt utveckla sin egen kultur, vilket blir omöjligt då migranterna snart tar upp 20-30% av befolkningen och sprider sin egen kultur, som ofta är diametralt motsatt den europeiska, vad gäller kvinnosynen, rättsväsendet, religionen och mycket annat.
Nåja, allt det här vet vi redan. Och vi ser allt fler folkliga uppror mot det politiska ledarskapet, som påfallande ofta framstår som helt ovetande om vanligt folks behov, som om de inte arbetade för sina medborgare, utan mot dem. Vilket är märkligt och avvikande gentemot hur våra demokratiska system var tänkta att fungera. Där all makt utgår från folket.
För att delvis gå emot mitt eget resonemang, eftersom vi gillar att vända och vrida på saker; jag skulle härmed peka på att folkförflyttningar inte alltid behöver vara negativa. Det kan tillika finnas positiva effekter av migration och utbyten.
Jag har varit inne på det tidigare, låt oss börja med den grekiska kolonisationen av Medelhavet ca 800 f.Kr, som spred handel, kultur och civilisation. Eller den germanska erövringen av de brittiska öarna ca 700 e.Kr, där angler och saxare tog över och etablerade riken i det tidigare keltiska området. Urinvånarna beskrivs ibland som lata och odugliga av nykomlingarna, som snart lade grunden till vad som skulle bli det Brittiska imperiet. Vi ser också driftiga nordbor i öst, som grundade riken inne i de slaviska områdena, grundade städer och handelsvägar. Det normandiska Sicilien var tillika framgångsrikt, samt de europeiska kolonierna som grundades runt om i världen efter att Columbus återupptäckte Amerika.
Ofta pratas det om kolonialismens skuld, att man sög ut urinvånarna och tog deras naturresurser, något urinvånarna själva inte brydde sig om. Vad är järn, olja eller uran värt för någon som befinner sig på det neolitiska stadiet? Men västerlänningarna byggde även skolor, sjukhus, brunnar, broar, vägar, elledningar osv, och först efter det så insåg urinvånarna värdet av järnet, oljan och uranet. Det var med andra ord européerna som gjorde dem medvetna om detta. Det var européerna som gav dem sin kultur och civilisation. Utan den så kunde de inte värdera sina eventuella naturtillgångar. Deras egen inhemska kultur hade inte samma värdeskalor som den europeiska.
Sen fanns det förstås många kolonier som inte var fruktbara, som inte hade naturtillgångar. Européerna byggde skolor, sjukhus, vägar och mycket annat ändå. Att sprida sin kultur sågs som en plikt. Och vi ser många söder om ekvatorn som kulturellt approprierar européernas kläder, mode, arkitektur och livsstil. Och de gör så än idag. De flyttar också till Europa, och försöker etablera sig i dess kulturella gemenskap.
Som, sagt låt oss inte generalisera alltför mycket, utan låt oss istället prata om individer. Om vi har en samling begåvade individer som beger sig till länder, där de framstår som unika på grund av sin begåvning och sitt kunnande, så har de eventuellt en plikt att vidareutveckla dessa regioner. Eller borde de ha gett sig av? Lämnat dessa länder ifred på det neolitiska eller chalkolitiska stadiet? Som ett slags antropologisk experiment, som vi ibland övervakar långt ifrån kusten eller från flygplan, för att se hur det går för deltagarna? Om de kan skapa en högre stående civilisation utan vår hjälp, och endast ta kontakt med dem när de nått upp till vår egen nivå? Då kan vi umgås som jämlikar? Är det ens ett möjligt scenario? Där vi inte ger dem läkemedel, sjukhus, skolor och annat?
