När vi idag pratar om liberalism så är det egentligen ett samlingsnamn för flera olika ideologier, så som socialliberalism, frihetlig konservatism, libertarianism mm. Och alla menar att just deras variant är den enda och rätta. Ideologin har dessutom olika ursprung, med diverse korsbefruktningar under åren.
Förenklat, så menar jag att vi bör skilja på den anglosaxiska liberalismen som föddes redan på 1600-talet i Storbritannien, och den franska som framförallt förknippas med revolutionen 1789.
Den brittiska varianten var ursprungligen ett slags utökat fåmannavälde, där både den jordägande adeln och köpmännen fick delade rättigheter. Det var egentligen inget nytt, utan förekom sedan länge i Norditalien, framförallt i Republiken Venedig. När köpmännen släpptes in i maktens boningar så blev det politiska systemet mer egalitärt, eftersom köpmannayrket ofta var byggt på meriter och personlig framgång.
För att krångla till det ytterligare så sysslade även den jordägande adeln med handel och produktion under medeltiden, och en adelssläkt som Spencer (dit även Winston Churchill tillhörde) började sin bana som fårfarmare. Vi kan också betrakta den franska ätten Lusignan som styrde Cypern under Medeltiden, och drev sockerrörsodling och handel under företagsliknande former. Det var en blandad kompott, där namn och ätt trots allt vägde tungt, samt välsignelse från kyrkan och kungen.
Under 1600-1700-talen så stärktes borgerskapet, och en naturlig följd blev att de också fick mer politisk makt. Och denna transformation skedde på olika sätt.
Den franska frihetliga rörelsen var mer revolutionärt beskaffad, den reagerade på dåliga ekonomiska förhållanden, fattigdom samt det kungliga enväldet. Snart övergick revolutionen i pöbelvälde, massmord och därefter kejsardöme. Förmodligen var det denna gren som tände den ideologiska facklan för socialister och kommunister. Och många av nutidens missriktade rättighetsrörelser kan spåra sitt ideologiska arv till Frankrike.
Låt oss gå ännu längre tillbaka i tiden. Den anglosaxiska-gemanska-nordiska världen hade starka egalitära inslag redan under medeltiden, förmodligen långt innan dess. Med tingsplatser, valkungadömen och ståndsriksdagar så har det funnits folklig representation sedan urminnes tider. Det var ofta en organisk kamp om vem som skulle få övertaget, och vi ser en mer naturlig utveckling mot 1600-talets borgerliga expansion.
Därtill vill jag påstå att den liberala demokratins tillblivelse under första hälften av 1900-talet i stora delar är en myt. Vi bär på en lång historia av egalitär maktordning. Nåväl, förr om åren fanns det rösträttsstreck, blott de med mark eller egendom fick rösta om statens affärer (oftast män). Folk som suttit i fängelse hade inte tillträde, inte heller omyndiga eller förståndshandikappade. Men själva systemet, med ett parlament eller ett råd, där man beslutade om bygdens ärenden har funnits sedan förhistorisk tid. Det egentliga skeendet handlar om att fler fått tillträde till själva röstningsprocessen.
Medan de som väljs, de som representerar oss, dessa personer handplockas fortfarande från en liten elit. Och även om vi alla kan rösta, så är det väldigt svårt att själv bli vald, att bli en av de där som verkligen sitter med i församlingen och tar beslut. Kanske har EU-medlemskapet bidragit till att göra det ännu svårare? Dels är makten avlägsen, och dels krävs det utomordentliga kontakter och ekonomisk uppbackning för att ens bli valbar.
Vi har fokuserat så mycket på universella rättigheter och allmän rösträtt att vi glömt själva poängen med systemet, dvs de som vi kan rösta på, och hur de hamnat där. Och att oavsett färgen på pappret vi lägger i valurnan vart fjärde år, så ändras sällan den utstakade politiska vägen. Medan vi unisont hyllar vår liberala demokrati.
När du blott kan välja mellan tre åsnor, då bör du fundera på vem som släpat dit kreaturen, det är den personen som har den egentliga makten.
