Efter det kalla krigets slut på 1990-talet upplevde världen en slags frihetlig yra och ovisshet under ett årtionde. Sedan hände något besynnerligt, vi började plötsligt att upptäcka gamla allianser och vänskapsband.
Och det är inte säkert att EU är relevant för den här nya tidsandan. Samtidigt som vi upplever att olika regioner vill lösgöra sig, som Skottland och Katalonien m.fl, så ser vi också större allianser, som exempelvis Visegrad-gruppen (Polen, Tjeckien, Slovakien & Ungern). Splittring och förening i en märklig kombination.
Är det en tillfällighet att EU:s kärna påminner väldigt mycket om det gamla Frankiska väldet? Är det en tillfällighet att Visegradgruppen har likheter med det gamla Habsburgska imperiet? Den Iberiska halvön går sin egen väg, och så var det också historiskt sett, då både Spanien och Portugal var imperier med kolonier runt om i världen. Språkligt sett har de större likheter med Latinamerika än med sina Europeiska grannar.
Storbritannien står också för sig själva, understödda av de gamla medlemmarna i samväldet, där engelskan är ett världsspråk och motorn i dagens västerländska civilisation.
Det är inte heller en slump att de nordiska länderna håller ihop, det har funnits passfrihet länge och mängder med samarbeten. Hit tror jag också att Estland kommer att tillhöra. Och gruppen påminner en del om den gamla Kalmarunionen.
Håller Europa på att bli medeltida igen, går vi bakåt i historien?
Först och främst, de geografiska förutsättningarna är samma som för 1000 år sedan. Det är alltså ingen slump att de centraleuropeiska länderna förenar sig i en front mot eventuella hot från de oändliga stäpperna i öst. Eller att Frankerriket, Storbritannien och Spanien har sina geografiska utsträckningar. Hav, bergskedjor, floder, knutpunkter och handelsvägar skapar naturliga förutsättningar.
Det finns det en del nyheter också. Det nya hussarriket kommer förmodligen att utgå från Polen och Ungern, och inte från Österrike. Huvudstaden i det nya Frankerriket är Berlin – och inte Paris eller Aachen. Och det finns dessutom en ny parameter, den nya världen, dvs USA som har blivit en egen supermakt. Ska vi se Storbritannien som en förlängning av USA, eller möjligen en stormakt som återuppväcks?
Och Ryssland, som befinner sig i en ekonomisk kris. Många tänker inte på att landet består av ett lapptäcke av federationer och republiker, som bryskt styrs av en centralregion. Vad kommer att hända med den väldiga Ryska federationen? Splittring eller enighet?
Vidare över till Anatolien. Håller Erdogan på att återuppbygga det Ottomanska väldet? Det kan bli en kort saga, eller ett imperium som blir att räkna med för en lång tid framöver, vi vet ännu inte. Vi befinner oss mitt i de historiska vingslagen.
Det är en del steg bakåt – men vi måste lära oss att historien aldrig upprepar sig – för varje likhet så ser vi också något nytt.
