Ibland sägs det att Sverige inte har någon kultur, att det mesta är inlånat utifrån. Detta är rent nonsens, Sverige har en distinkt och stark kultur, men ibland kan det vara svårt att se den, ty den är så självklar. Nedan listar jag de fyra viktigaste beståndsdelarna i den svenska kulturen, så som jag ser den:
Plikt
Svensken genomför noggrant för sina sysslor och plikter. Det finns värden i detta, att hålla sina ord, att utföra det man åtagit sig, att vara pålitlig.
Laganda
Det här med laganda inser man ofta inte förrän man bott utomlands ett tag. I många länder är det svårt att exempelvis bygga större företag, det brukar stanna vid far och son, och några anställda, samt bråk och ditten och datten. Svenskar har laganda som en närmast naturlig egenskap – att snabbt forma grupper, och hitta sina sysslor. Kanske beror det på det stränga karga klimatet, kanske något annat. Men det främjar alla former av samarbete. Kanske hämmar det individualismen å andra sidan? Vi är vana vid platta organisationer, ej hierarkiska strukturer, och att även kvinnor ges plats i gruppen och i arbetet.
Hårt arbete
Svenskar tror att hårt arbete lönar sig i längden. De är inte rädda för att hugga i, och dra igång stora projekt. Hårt arbete har varit en förutsättning för överlevnad i glesbygden skogen och kylan. Det finns tillika en stark gemenskap i det hårda arbetet. Man förväntar sig också resultat och belöning.
Enkelhet, asketism
Enkelheten återspeglas överallt, kläder, musik, arkitektur, litteratur. Man har till och med valt en asketisk sträng religion i protestantismen. Svensken gillar inte överdekorerade ting; det strama, återhållna och enkla betraktas som vackert. När vi betraktar äldre tiders allmogemåleri på möbler och väggar slås vi visserligen av ett visst överdåd, men det är inget mot hur motsvarande dekorationer såg ut på kontinenten.
*
Varför finns det då så många som försöker förringa den svenska kulturen? Varför utmålas den som icke-existerande? Svaret på detta är kanske inte är så enkelt, men en sak är alldeles tydlig – den svenska kulturen är väldigt framgångsrik i ett industrisamhälle. Arbete, plikt etc blir nästan som en slags överideologi, något som blir svårt att skilja från livet i största allmänhet. Och den enkla asketiska designen, konsten, arkitekturen anses också förfinad och självklar. Och kanske är vi rädda för att vår kultur är så framgångsrik? Vi vill inte vill skryta, slå oss för bröstet eller förhäva oss. Lika bra att plikttroget jobba vidare istället utan att bry sig om allt babbel…
