Vårt liberala demokratiska system vilar på en slags paradox. Den härleds ur rädslan för att antidemokratiska partier ska nyttja de fri valen, vinna röster, och därefter montera ner det demokratiska systemet. Det enda effektiva sättet att skydda sig vore att förbjuda antidemokraterna. Men förbud rimmar illa med öppenhet, åsiktsfrihet och motstånd mot censur – som ju också är en viktig del av demokratin. Så, vad ska man göra?
Paradoxen utmynnar oftast i att man väljer bort förbud och censur, och istället försöker styra folk i demokratisk riktning med s.k mjuk makt.
Media, institutioner, utbildningsväsende ägnar sig sällan åt demokratikritik. Och därigenom förhindras budskapet från att spridas i någon större omfattning. Men för att åstadkomma detta bör journalister, lärare och tjänstemän påverkas i rätt riktning. Det görs framförallt via utbildningsväsendet, som har krav på sig att verka verka utifrån rätt värdegrund. Det är förhållandevis lätt att styra skolorna via läroplaner om man har statliga utbildningar i ett land. Privata utbildningar kan också styras med statliga certifieringar eller andra ingrepp. Skulle personer med fel inställning ibland slinka igenom så kan de tillika tvingas bort med mjuk makt, det kan handla om degradering, omplacering etc.
Etiska sparformer och stora pensionsfonder kan också användas för att investera i företag med rätt värdegrund, och undvika de som inte har det. Samhället kan på detta sätt bygga en bubbla kring de rätta värderingarna och hålla de felaktiga utanför. Internet och alternativa medier har på senare år utmanat systemet, och stuckit små hål i bubblan. Men den mjuka makten sträcker sig även efter dessa utbrytare.
Demokratikritiker utmålas ofta som dåliga människor, rasister, fascister etc. Och det ges sällan utrymme för nyanser. De flesta som kritiserar allmänna val gör det utifrån specifika premisser. Kanske vill man införa fler rösträttsstreck, eller ge mer makt till enskilda politiker för att de enklare skulle kunna reda ut samhällets svårigheter, utan det s.k demokratiska käbblet.
Man kan tycka vad man vill om dessa åsikter, men demokratikritikens avsikt är inte alltid illvillig. Ofta vill man lösa svåra problem på ett okonventionellt sätt. Att separera de här åsikterna från den offentliga debatten är nog ohälsosamt, det tycker nog även demokratins försvarare. Men man ser ingen annan utväg. Om allt fler skulle rösta på starka män, eller kräva exempelvis inkomstrestriktioner vid riksdagsval, då skulle ju dagens demokratiska system kunna gå under.
Därför är det viktigt med värdegrundskurser, inkluderande klimat, och att ständigt peka på de stora antidemokratiska haverierna under det förra seklet, samt negligera historiska epoker innan den allmänna rösträttens införande, trots att de har mycket att säga oss.
Därutöver har vi också personer eller organisationer som falskeligen anklagas för att vara antidemokrater. Eftersom fördömandet är ett starkt vapen så kan det användas effektivt även mot andra meningsmotståndare. De som ser sig som demokratins försvarare har inga skrupler, de har ju automatiskt rätt i sitt uppsåt, och de kan uppleva sig själva som bättre vetande eller orörbara. Ibland kan blotta misstanken om antidemokratiska idéer leda till uteslutning. Det blir en tolkningsfråga, där man lockas att ta det säkra för det osäkra.
Flertalet anklagelser idag är nog av den här sorten, med andra ord falska, eftersom de verkliga antidemokraterna är få till antalet. Man kan numera bli stämplad för att kritisera klimatpolitik, invandring, feminism osv. Dylik kritik hotar ju inte demokratin, även om det ofta görs gällande.
Det krävs ingen större analys för att förstå att den mjuka makten sakta leder till en intellektuell utarmning och fördumning av samhället. Även om den utförs i all välmening. Förespråkarna ser ingen annan utväg. Sen har det gått inflation i den mjuka makten, och den används vida över dess ursprungliga syften.
Tyvärr inser vi att verklig demokrati svårligen kan uppnås, just på grund av rädsla och ängslighet; man vågar inte låta systemet stå på egna ben och riskera att utmanas av antidemokratiska krafter. Vi har dåliga erfarenheter av dylikt från det förra seklet. Något man inte kan komma över, både av verklig rädsla samt även bekvämlighetsskäl.
Därför har vi infört en mjuk maktordning, som ser till att disciplin råder i samhället, så att medborgarna inte odlar felaktiga åsikter. Vore det inte mer än rätt att kalla ett dylikt system för dess rätta namn, en mjuk diktatur?
