Progressivism anses av många borgerligt sinnade personer vara något dåligt, vilket är en ren ryggmärgsreflex. Egentligen är ju inte förändring och utveckling något dåligt i sig självt, utan det handlar givetvis om förändringens innehåll. Hur förändringen genomförs, och med vilken hastighet är också betydelsefullt.
Att politikerna rev över 40 kvarter varav många kulturbyggnader i Stockholms innerstad under 1960-talet anses av många idag vara ett exempel på dålig modernistisk progressivism. Rivningen av de gamla Klarakvarten utgör fortfarande ett öppet sår i stockholmarnas själ.
Att samer var förbjudna att tala sitt språk, utöva sin religion och kultur anses däremot som orättfärdigt, här var en förändring av godo, så att alla grupper i samhället fick likartade rättigheter. Detta är ett exempel på god frihetlig förändring, eller progressivism. Behandlingen av minoriteter och det rasbiologiska institut i Uppsala är inte något vi är stolta över.
Om gammal hävd krävde att vi diskriminerade samer – då skulle det finnas anledning att ifrågasätta den gamla ordningen. Och det gör vi hela tiden, vi ifrågasätter gårdagens sanningar när det finns en mening att ifrågasätta dem. Däremot finns det ingen anledning att laga det som inte behöver lagas.
All politik är progressiv till sin natur. Den som är statisk och oföränderlig kommer alltid att bli omkörd. Morgondagen är alltid ny, och det väntar alltid nya överraskningar.
När man blir frustrerad av den snabba förändringstakten är det naturligt att säga stopp, stanna upp och begrunda. Kanske finns det beständiga och genuina värden som aldrig förändras? Konservativa tänkare hävdar att så är fallet. De tror på en högre makt, naturlig ordning, och uppmanar till långsammare förändringstakt och en återgång till äldre sanningar och värden.
Jag tror att tanken om det eviga, det sanna och det vackra finns i oss alla, men vi har alla våra olika versioner av vad det är och hur det bör uttolkas. Lite märkligt och kanske motsägelsefullt att det eviga skulle vara subjektivt, och kanske måste det rent utav vara subjektivt för att vara evigt. Hellre ett pantheon av gudar, filosofer och idéer – än en enda stor påtvingad sanning; då blir den snart falsk, och inte längre evig.
Somliga hävdar att alla gamla sanningar och lagar någon gång planerats och instiftats, kanske t o m av någon som ansågs progressiv på sin tid? Handlar det eviga, det sanna och det vackra bara om tid? Räcker det med 100 år, 500 år, eller bör det passera tusentals år för att något ska betraktas som gammal ordning och hävd? Sammanfattningsvis tror jag att det finns få saker som har varaktighet och bärighet genom hela mänsklighetens historia, utan att neka till att det skulle finnas sådana värden.
I Sverige förknippas progressivism ofta med missriktad socialistisk förbättringskultur. Och dessa progressiva politiska rörelser brottas sällan med historiska frågeställningar. Nej, de drivs av en utstakad målbild. Socialister och kommunister strävar efter att kontrollera och slutligen ta över näringslivet. Detta genomförs på olika sätt, antingen genom revolution, parlamentarism eller kulturkrig; målet är emellertid likartat, makt över produktionsmedlen, ekonomin och därefter storskalig redistribution. Man vänder ut och in på samhället, både socialt och ekonomiskt. Och det kan gå riktigt illa, som vi såg i Sovjetunionen, Kina etc, där miljoner människor mördades av ideologiska skäl.
Inte undra på att det politiska begreppet progressivism är negativt laddat. Medan det egentligen blott och enbart betyder förändring och utveckling, och inte nödvändigtvis en förändring till något sämre. Det är politikens innehåll som är det viktiga. Progressiva skattesänkningar ger ett annat utslag än progressiva höjningar. Därför måste även frihetliga rörelser vara progressiva. Sluta snegla i backspegeln, och titta framåt; kanske är våra idéer om tusen år den gamla och sanna ordningen?
