Ju fler faror som finns i ett samhälle, ju fler hotbilder som uppstår utomlands, och ju mer komplicerad den ekonomiska bilden verkar – desto större blir kraven på våra folkvalda. De ska försvara landet, bygga upp dess ekonomi, skapa jobb, se till att det råder lag och ordning, att skolorna och vården blir bättre osv osv.
Men är allt det här blott en chimär, en vrångbild?
Vi har banker och en centralbank som förvaltar vår ekonomi. Och jobb kan politiker inte skapa, det är bara vi själva och våra företag som kan skapa jobb. Lag och ordning tillhandahålls av polis och rättsväsendet. Och skolorna sköts utmärkt av lärare och rektorer. Medan läkare och sjukvårdspersonal är bäst på att driva och förvalta sjukvården.
Är det inte i själva verket så att ju mer våra politiker petar i samhällets verksamheter – desto sämre blir det?
Man manipulerar räntan (reporäntan) för att styra ekonomin, vilket gör att vi inte har det rätta priset på pengar. De manipulerar skolan, exempelvis så har betygssystemet bytts otaliga gånger i Sverige bara på en 10-års-period, medan kvalitén sjunker stadigt. De fingrar i polisväsendet, och det blir allt mer svårt för ordningsmakten att sköta sitt jobb, och allt fler poliser slutar. Försvaret har skurits ner, och kan numera inte försvara landets gränser. Vården åläggs politiserade rationaliseringskrav, patienter får vänta i månader för operation, och i många timmar för vanlig vård.
Behöver politikerna peta i samhällets verksamhet hela tiden? Och om de inte längre fick lägga fingrarna i syltburken, hur skulle landet styras?
Frågan är om ett land behöver styras så minutiöst som idag? Vi har institutioner som sköter sina uppgifter, de följer lagar och regler och sedvanlig praxis. Politiken behövs egentligen bara om några av dessa förvaltningsprocedurer behöver ändras. Och om vi får tro våra politiker så behövs det många ändringar hela tiden. Våra moderna parlament skapar fler lagar och förordningar än någonsin förut.
Man har lyckats lura medborgarna att vi lever i en komplicerad värld, och att politikens roll är oerhörd viktig.
Kanske är det så att politikerna skapar den komplicerade världen som ett självändamål – för att senare navigera i den självskapade labyrinten? EU är en dylik labyrint, som egentligen inte behövs. Vi behöver inte tusentals EU-funktionärer och politiker för att idka frihandel och med varandra. Tullfrihet och frihandel är egentligen utgångsläget. Det är politikerna som skapar tullarna – och därefter tar de bort dem – och slår sig själva för bröstet.
Den styrande klassen tillför allt mindre, men de kräver allt mer uppmärksamhet och bekräftelse, för arbetsuppgifter som sällan är av någon som helst betydelse.
