Att vara motståndare till massmigration samt vilja skicka hem migranter som inte kan försörja sig är helt okontroversiellt, och gör knappt ett utslag på den mittenpolitiska gråskalan. De som förespråkar ett skattefinansierat befolkningsutbyte är de verkliga extremisterna.
Och istället för att ägna sig åt saklig debatt så hakar de upp sig på uttryck som ”massmigration”, och undrar hur man definierar det, och vad som menas? Eller ”befolkningsutbyte”, som anses vara ett typiskt ultranationalistiskt uttryck, enligt samma extremister. Denna ordjakt fungerar mest som avledningsmanöver, i syfte att sänka och förfula diskussionen.
Att tillåta massmigration på omkring 100.000 personer om året – till ett land som innan migrationsvågen hade ca 8,7 miljoner invånare – det kommer under några decennier att ändra befolkningsstrukturen och tillika kulturen. Vi kommer att se förändringar i ekonomin, arbetsmarknaden, bostadssituationen, vården, umgänget människor emellan, religionen, allt. Ingen kan påstå något annat.
På 20 år tillkommer det två miljoner nya individer, på 40 år fyra miljoner. Men det är inte allt, eftersom många utomeuropeiska folk föder långt fler barn än svenskarna så blir nettoökningen ännu mer. Lägg därtill s.k ”white flight”, där vita människor ofta lämnar blandade områden, och slutresultatet blir ett verkligt folkutbyte.
Och medborgarna har all rätt i världen att uttrycka oro, samt att motsätta sig massmigrationen, framförallt när experimentet betalas med deras egna pengar, via skatten. Det är inte en nationalistisk ståndpunkt, utan alla kan tycka så, även icke-nationalister, röda, eller gröna.
Massmigrationen handlar inte om att hjälpa människor i nöd, det finns andra sätt att ta hand om dem. Dessutom är få av migranterna verkliga flyktingar enligt FN:s definition. För alla pengar svenskarna lagt på invandring skulle man kunnat bygga nya städer i Mellanöstern. Hjälp- och nödargumentet är en lögn. Och även om den var sann, så kan vi inte hjälpa alla i hela världen (och varför?), svenskarna är en folkspillra och utgör blott 0,1 % av jordens befolkning.
Det är perverst att framställa massmigration som något normalt. Ingen kan på förhand veta konsekvenserna av ett sådant gigantiskt socialt experiment. Ingen kan påstå att det kommer att bli fredligt och trevligt. Försiktighetsprincipen bör givetvis gälla.
Att normalisera fenomenet är den extrema ståndpunkten. De verkliga fanatikerna är de som självsäkert ler och säger att allt är som vanligt. De som menar att allt svenskt egentligen är barbarism, att allt gott kommer utifrån, att brottsligheten inte ökat nämnvärt, och att våldtäkter och förnedringsrån minsann fanns på 1800-talet också. Och att invandrarna byggde Sverige. Att integration är önskvärt, och att invandringen kommer att bli en samhällsvinst längre fram i tiden.
Det är ett ytterlighetsperspektiv som normaliserats i vissa kretsar, men som ändå alltid kommer att vara en uppsminkad gris. Ty den är förnedrande för ursprungsbefolkningen, den stjäl deras pengar, bryter ner deras samhälle, hånar generationers slit, samt skapar osäkerhet och kaos. Alla folk har rätt att odla sin kultur, särart och identitet i sitt land, även svenskarna. Något som är självklart och obestridligt.
Och de som bejakar massinvandringen har inte ens förberett samhället. Få nya vägar byggs, få nya vårdplatser, skolor och bostäder. Och den tigerekonomi som ska sluka alla de potentiella arbetarna existerar inte. Ingenting är planerat, ingenting är genomtänkt, allt är baserat på lögner och falska förhoppningar. Den stora samhällsomvandlingen som de vill lura på oss är baserat på fria fantasier. Glöm aldrig, de som bejakar experimentet är extremisterna, vi är de trista grå och oförargliga mittenväljarna. Det behövs inga nationalistiska eller högerradikala åsikter för att motsätta sig massmigrationen.
