Historiskt sett är det förstås inget nytt, tanken om att styra ett brokigt samhälle med många olika etniciteter. Romare, greker, ottomaner och habsburgare har försökt, och faktiskt lyckats att hålla det stabilt i hundratals år.
Det handlar om en pendelrörelse mellan en strikt auktoritär stat och lösare lokalt självstyre. Imperiemakten lägger sig sällan i lokala angelägenheter, dels har den inte resurser att medla i alla märkliga lokala konflikter, och dels vill den inte skapa oreda och uppror genom okunskap gällande regionala smådispyter. Lugn och stabilitet är önskvärt.
Om lokalbefolkningen däremot går till direkt attack mot imperiemakten, då blir straffen obevekliga och hårda. Eller om en region inte förmår hålla ordning och reda själva, då kan överheten skicka trupp, även här med hårda och brutala tillslag, ofta för att statuera exempel gentemot andra regioner. Bränner man ner en by som varnande exempel, då slipper man ofta bränna ner fler.
De här pendlingarna mellan frihet och auktoritet har förstås slagit åt olika håll beroende på vilket imperium vi talar om, och vilken tidsepok, samt om man befinner sig i krig eller fred.
Ofta har de olika etniska grupperna en lokal ledning, låt oss benämna honom etnark. Han för befolkningens talan gentemot den högre makten. Och om brott begås lokalt är det etnarkens ansvar att låta utreda brottet och utdela straff. Givetvis kan det förekomma lokala regler och lagar, så länge de inte går emot de övergripande imperielagarna. Härmed får vi en mängd lokalsamhällen som kan skilja i religion, med olika dialekter, språk, seder, bruk och även klädedräkter. Blandade samhällen är mer sällsynta, ofta drar de skilda etniciteterna åt olika håll.
Imperiemaktens främsta uppgifter handlar om att hålla en dialog med etnarkerna, samla in skatt, samt sköta landets militära resurser.
I tider av krig uppfattas imperiemakten som hård och inskränkande, då varje etnark har som uppgift att rekrytera lokala rekryter som skickas till militärtjänstgöring. Eller om statsfinanserna är i oordning, då tvingas småregionerna att betala mer skatt, vilket i alla tider betraktats som orättfärdigt.
I tider av fred och goda statsfinanser så kan man tänka sig att den vanlige medborgaren inte har någon nämnvärd kontakt med andra överheter än sin egen etnark, imperiemakten är avlägsen, och inte särskilt påträngande.
Att beväpna medborgarna, som i USA, anses också vara ett sätta att skapa ordning i en multietnisk nation. USA var ett tämligen homogent kristet land (bestående av ättlingar till européer, mestadels britter) när konstitutionen och vapenlagarna skrevs. De amerikanska indianerna hade låg status och räknades inte in i samhällsbygget. Att nybyggarna bar vapen var en självklarhet i vildmarken, och bidrog på sikt till att ursprungsbefolkningen kunde besegras. Allmän beväpning i ett mer egalitärt multietniskt land där det saknas en självklar och dominerande etnicitet kan däremot leda till beväpnade konflikter mellan de skilda grupperna.
Vad som skiljer sig mellan vår egen tid och gamla imperier är förstås den tekniska utvecklingen. Idag kan medborgarna kontrolleras på ett helt annat sätt.
Gamla imperier lade sig inte i småfolkets ärenden, dels för att det var tidsödande och dels för att det kunde skapa missnöje. För mycket tryck kunde bli kontraproduktivt, och få negativ effekt på skördar och produktion. Så länge bönderna skötte sig, betalade skatt, och skickade några söner till det militära, så fick de – ofta – vara i fred att sköta sina ägor och verksamhet.
Så är det inte längre idag. Den tekniska utvecklingen inom informationsteknologi ger statsmakten möjlighet att monitorera och avlyssna folket, särskilt aktiviteten på internet, och där ingår numera ofta korrespondens, samtal, banktransaktioner, diskussionsforum, sociala medier osv. De kan också styra och censurera statliga och bidragsberoende medier, så att dagens bönder inte ens har koll på vad som är sant eller falskt längre. Man kan skapa och delvis styra åsiktskluster och massmediala trender etc.
Dagens imperier behöver inte längre lämna medborgaren ifred för att skapa lugn. De kan hypotetiskt sett övervaka oss konstant, och därigenom veta huruvida missnöje eller upploppstendenser existerar. Om så är fallet kan upproren slås ner snabbt, innan de vuxit sig starka och förgrenat sig. De kan också ha överseende med viss typ utav brottslighet som inte hotar dess existens, medan andra mer systemkritiska tendenser slås ner hårt, vilket kan förvirra medborgarna och skapa en känsla av kaos och orättvisa.
Det moderna övervakningssamhället är inte helt utrullat, och det behöver förstås fintrimmas. Fortfarande finns det folk som protesterar, även om deras röster sällan överröstar mediebruset. Och det kommer att ta några år till innan allt är på plats.
Slutligen, det är ju också osäkert hur ett dylikt övervakningssamhälle fungerar i praktiken, och om samhället kommer att bli tryggare och mer välordnat; systemet är ju inte till för oss, utan för att gagna det styrande skiktet.
