Allt fler kommer till slutsatsen att mer frihet kan vara en lösning på många av våra politiska problem. Om vi har en mindre statsmakt, färre regler, om vi människor tillåts organisera våra liv själva – då skulle världen bli en bättre plats, framförallt enklare och mer överskådlig. Och jag är benägen att hålla med, vi skulle absolut må bättre av en mindre klåfingrig statsmakt, decentralisering skulle öka intresset för hur vi organiserar våra närområden. Och det finns tusentals lagar som ingen bryr sig om, eller ens vet att de existerar. Byråkratin och statsmakten har vuxit bortom begripliga proportioner; vi vill fjärma oss från den, och bli egna självrådande individer.
Men kan vi få för mycket frihet? Kan det bli för mycket av det goda? Kan fårskocken släppas helt lös, eller behöver vi en skyddande herde för alla som känner sig otillräckliga, rädda eller omyndiga? Det här inlägget är framförallt riktat till de som är intresserade av libertarianism eller klassisk liberalism.
Hur skulle maximal frihet fungera i praktiken? Ponera att vi har ett land med fri marknad och minimalt antal lagar och regleringar. Droger kan säljas fritt, det är tillåtet att bära vapen, du kan ha din restaurang öppen dygnet runt om du vill, du kan parkera på trottoaren. Staten lägger sig inte i. Men andra kan.
Om vi tar ett exempel:
Jag bor i detta fria land, och jag äger/förvaltar en rad hyreshus och hyr ut till folk. Det är mitt levebröd. Hyrorna är ganska standardiserade, jag kan inte höja alltför mycket för att öka mina inkomster, för då flyttar folk till andra lägenheter. Konkurrensen är ganska hård.
En dag får jag nog av problemen i ett av husen och förbjuder husdjur, hundar, katter etc i alla mina lägenheter. Eftersom hyreskontrakten är frivilliga överenskommelser så har jag rätt att diktera villkoren i mina hus. Passar det inte så kan man flytta. Några hyresgäster klagar, somliga flyttar, men efter en tid så märker jag att nytt folk flyttar in, och de är mer kapitalstarka och beredda att betala extra för att slippa husdjur. Bingo! Mina intäkter går upp. Perfekt!
Tiden går och jag förbjuder även droger i mina lägenheter. Även om droger är lagliga i samhället så kan jag införa regler som gäller på min egendom. Många tycker att brukarna kan vara besvärande, de klär sig ovårdat och de betalar sällan hyran i tid. Några brukare flyttar, fler kapitalstarka flyttar in, och jag kan höja hyrorna ytterligare. Ökade regleringar var tydligen ett bra drag för min ekonomi!
Efter ytterligare en tid förbjuder jag vapen i mina lägenheter. Vi lever i fredliga tider och när folk bär vapen så uppfattas det som hotfullt av somliga. Vi har ju de privata väktarna som patrullerar stadsdelen, och de sköter sitt jobb utmärkt. Vapenförbudet ger samma effekt som de tidigare förbuden, några blir missnöjda och flyttar, andra som gillar idén flyttar in, även dessa är mer kapitalstarka.
Mina konkurrenter ser vad jag gör, och snappar upp mina idéer, de inför liknande förbud i sina lägenheter. Affärerna går bra, hela stadsdelen blir rikare och mer städad. Även villaföreningarna får nys om mina idéer och funderar på att applicera dem. De som gillar husdjur, droger och vapen för nöja sig med sämre lägenheter i mindre attraktiva områden eller flytta utanför staden. Det uppstår drogsamhällen och vapensamhällen etc på andra områden. Olika intressesfärer delar på sig.
Vad är det egentligen som skiljer min fria utopi från verkligheten av idag?
Egentligen inte så mycket. Droger, vapen, husdjur och mycket annat är begränsat – inte av staten – utan av privata aktörer i frivilliga överenskommelser.
De som vill leva i fred och göra som de behagar får flytta ut på landet. Man kan göra en exit, vilket kanske är svårare i den riktiga världen, men i det stora hela så skiljer sig inte dessa samhällen så mycket åt på ytan. Förutom i termer av skatteuttag, men det får bli en annan diskussion.
Privata förbud eller statliga förbud, de är trots allt förbud och inskränkningar. Min rätt att förbjuda exempelvis droger i mina lägenheter är en inskränkning för somliga, men en befrielse och frihet för andra som delar mina åsikter och värderingar.
Poängen med den här texten är att fria marknader och avregleringar inte är en automatisk lösning på allt. Det mänskliga livet handlar lika mycket om kalibreringar och finjusteringar. Frihet är blott första steget.
Hur vill vi organisera våra samhällen – frånsett den fria marknaden som bjuder på många olika lösningar – hur vill vi leva?
Vi inser att det är avgörande för ett samhälle att vi har en gemensam idé, moral, värderingar, dygder (kalla det vad ni vill) för att kunna skapa något av alla de friheter som står till buds.
