Det är åter dags att med grova penseldrag måla upp det kommande året. Eftersom jag under en längre tid ägnat mig åt denna konst så inser jag förstås svårigheterna. Konsekvensen är att man ibland blir lite försiktig med spådomarna, för att inte göra bort sig alltför mycket. Eller att man istället överdriver, för lyckas man få in några korrekta förutsägelser så överspelar de alla de felaktiga. Men det är inte lätt, 2026 kan bli blekt och intetsägande, eller likväl ett år av stora omvälvningar.
En hel del händelser är redan utstakade. Det blir vinterolympiad i Milano och fotbolls-VM i Amerika. Samt parlamentsval i länder som Brasilien, Ryssland, Israel, Portugal, Thailand, Sverige och mellanårsval till representanthuset och senaten i USA. Därutöver en bemannad expedition som förbiflyger månen (Artemis II), Bulgarien inför Euro som valuta, och USA lämnar slutligen Världshälsoorganisationen (WHO). Låt oss gå vidare.
Trump konsoliderar imperiet
Jag var ganska säker på att Trump skulle revidera den amerikanska utrikespolitiken, vända blicken inåt, och sluta med krigsäventyren i bland annat Mellanöstern och Sydostasien. Här hade jag delvis fel. Visserligen har inrikespolitiken givits högre vikt, men vi har nya tvister i Iran och Venezuela.
Hur dessa nya konflikter kommer att utvecklas är svårt att förutse; än så länge har de inte eskalerat, och oroligheterna utanför Venezuela handlar mestadels om en handelsblockad. Vad amerikanerna egentligen vill åstadkomma med blockaden är inte helt lätt att begripa. Det handlar inte bara om att stoppa knarkhandeln, då Venezuela mig veterligen inte är ledande inom denna sektor. Venezuela har därutöver stora oljereserver, och det är ju alltid en lockelse, men det går lika bra att köpa oljan på världsmarknaden, istället för att ställa till med ett omåttligt dyrt spektakel till sjöss.
Om motsättningarna i Venezuela och Iran kommer att eskalera till riktiga krig är osäkert. Jag tror inte det. Därmed återgår jag till min inställning att Trump faktiskt är en president som lutar mer åt inrikespolitiska gärningar, med några beklagliga ”missöden” vad gäller konflikter utomlands. Dessa missöden kan eventuellt tolkas som nödvändiga eftergifter åt diverse hökar och det militärindustriella komplexet.
Vad gäller den amerikanska ekonomin så är den mer robust än den europeiska. Även om det finns en del utmaningar även på andra sidan Atlanten, och särskilt i Silicon Valley. Många är ytterligt trötta på AI och de högt utlovade förväntningarna. Bubblan kommer förmodligen att spricka nästa år och drar med sig en del företag och aktier. Priset på guld, silver och platina kommer förmodligen att fortsätta uppåt, då investerare söker en fast hamn.
Vi kommer förmodligen att se fler planerade kärnkraftverk, då energiåtgången ökar och de återvinningsbara energikällorna visade sig vara något av ett narrspel. Klimatalarmismen är på nedåtgående och andra medietrender tar vid, som exempelvis Palestinarörelsen, och kanske nya pandemiliknade fenomen?
Därutöver, kanske är det inte lika lätt att skapa masshysteri längre, eftersom mediekanalerna är mer oberoende än för några år sedan? Och eftersom mycket av innehållet numera är AI-genererat minskar folks förtroende.
Sydamerika blir vasall
Om stormakterna delar upp världen i intressesfärer då kommer Sydamerika sannolikt att domineras av USA. Mindre konflikter och kanonbåtsdiplomati kan blossa upp, likt i Venezuela, för att understryka amerikanernas dominans. Brasilien är egentligen det enda landet i regionen som skulle kunna ha stormaktsambitioner. Som en medlem av BRICS-samarbetet så är landet delvis skeptiskt till Washington. Den framtida relationen mellan USA och Brasilien är något man bör hålla ögonen på.
Ukrainakriget avslutas
Vad gäller Ukrainakriget så tror jag vi kommer att se en lösning under året. Antingen genom en direkt rysk seger eller ett fredsfördrag. Att parterna sätter sig ner och drar upp ett traktat vore oändligt mer gynnsamt för Ukraina – även om många hävdar motsatsen – eftersom en fortsättning av kriget skulle kunna resultera i att Ukraina förlorar ännu mer territorium, och slutligen slutar att existera som land. Dagens regionala förluster är betydande, men acceptabla jämfört med en total rysk seger. De ockuperade områdena är mestadels kulturellt ryska, och det finns ett missnöje hos befolkningen med det tidigare ukrainska styret. Situationen påminner mycket om ett inbördeskrig, där bägge parterna har sponsorer i form av stormakter med skilda geopolitiska intressen.
Nygamla stormakter i Mellanöstern
Kriget i Gaza har gett israelerna väldigt dålig press, de utmålas som hänsynslösa folkmördare, att konflikten handlar om etnisk rensning i syfte att utvidga den judiska staten. Oavsett om bilden är sann eller inte, så är det detta som kablas ut i det globala nyhetsflödet. Och bilden av Israel som Mellanösterns enda godartade demokrati har fått sig en rejäl repa i lacken. Många israeliska medborgare ogillar utvecklingen, vilket kan påverka parlamentsvalet som hålls 2026.
Jag tror inte på något storkrig med Iran, det skulle bli ödesdigert för Israel, då Iran numera har en enorm arsenal av missiler. Och inte ens med hjälp från USA skulle förödelsen mildras. Israel är ett litet land, och alla viktiga strategiska platser ligger tätt intill varandra. De är inte förberedda för ett krig mot en större militärt jämbördig granne.
Frågan är vilken väg Israel ska gå? Skapa fred med grannländerna och existera som ett mer konventionellt land? Eller fortsätta att vara en expansionistisk stat med stora ambitioner? Om stödet från USA sviktar, vilket ligger i linje med Trumps idé om att satsa på USA först, då kan israel tvingas till fred med grannländerna, vilket kan leda till territoriella förluster. Turkiet, Iran, Egypten och eventuellt Saudiarabien är de naturliga stormakterna i regionen, och kommer att ta mer plats framöver.
Världen delas upp i intressesfärer, med starka utmanare i Asien
Trump verkar för tillfället tappat intresset för Kina, och försöker istället att konsolidera intressesfären runt USA, som förmodligen sträcker sig till Grönland och bortom Centralamerika. Kanske kan blockaden mot Venezuela förklaras i dylika termer?
Kina kommer att fortsätta utvidga sin maktsfär och sina handelsintressen. Tillsammans med Ryssland och medlemmarna i BRICS skapar de en ny global marknad, och utmanar det rådande systemet. Och detta är det egentliga skälet till konflikten med väst och Anglosfären.
Tvisten med Taiwan är inte lika viktig som media låter påskina, eftersom de på pappret är ett land, och en politisk återförening alltid funnits inom räckhåll. De småkrig som blossar upp i Asien framstår som artificiella, framkallade av organisationer och utländska tankesmedjor i syfte att försvaga regionen och komma åt Kina. Men även dylik destabiliserande verksamhet kan sättas i malpåse, beroende på västmakternas framtida fokus.
Början på Europas återfödelse
Det har debatterats om att frysa ryska tillgångar och beslagta dem, samt ge Ukraina miljardlån. Givetvis har flera medlemsstater motsagt sig idéerna, då konfiskationen är olaglig, och lånet är ett ekonomiskt vågspel som skulle kunna få hela unionen på fall. Dessa kritiska länder har behandlat illa, och EU:s beslutsprocesser har illvilligt modifierats i syfte att få igenom den nuvarande ledningens vilja.
EU bygger på mängder av olika traktat som medlemsländerna skrivit under, och när kommissionen går emot traktaten så upplöser de indirekt samarbetet. Det signalerar att regler inte behöver följas, varken av Bryssel och medlemsländerna, och då finns det i praktiken inget EU längre. EU kan kanske fortsätta i några år till som ett zombiesamarbete innan det upplöses. Ett annat alternativ är att nya krafter tar över och skapar en ny union.
Det finns också risk för en större ekonomisk kris. Ukrainakriget och det överdrivna engagemanget har delvis dolt unionens usla ekonomi. Yttre hot är ofta ett sätt för överheten att vända bort folkets blick från de verkliga problemen. Dessa sprickor tenderar emellertid att utvidgas över tid, tills verkligheten kommer ikapp.
Kraschen kan göra oss alla fattigare, men även förenkla politiska förändringar, och vi kan få se nya politiska ledare och samarbeten ta vid.
Sverige går till val
2026 är det riksdagsval i Sverige, och året då vi kanske får till ett större politiskt skifte, men det kommer förmodligen att ha försumbar påverkan, då merparten av de politiska besluten numera tas annorstädes. Svenskarna har nyligen anslutit sig till Nato – en försvarsorganisation som överlevt sig själv – men vi bör inte negligera de politiska implikationerna. Och vi kommer sannolikt att vara det sista landet som lämnar zombiebyråkraterna i Bryssel, innan samarbetet slutligen sköljs ner i slasken.
