Sedan år 2000 har över 1,5 miljoner migranter anlänt till Sverige. De flesta har kommit som flyktingar eller anhöriginvandrare. Även om få av dem uppfyller FN:s flyktingkrav så har de välkomnats till landet, och inledningsvis försörjts av skattebetalarna, men även under längre tider, eftersom många har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Ett stort antal hamnar i livslångt utanförskap.
Oavsett vad vi tycker om storskalig migration, så bör vi likväl fundera över ekonomin och infrastrukturen som borde följa i dess kölvatten. 1,5 miljoner nya invånare är en rejäl ökning för ett land på knappt 9 miljoner år 2000. Det handlar om ca 17% fler människor, lika många som ett nytt Stockholm.
Det har inte skett en lika omfattande satsning på vård, skola, utbildning, bostäder och infrastruktur. Sverige är förmodligen än idag optimerat för ungefär 8,5 milj invånare. Det är som att alla de här nya människorna inte ska stanna, att de bara är här temporärt.
Men samtidigt så pratas det om integrering, att nykomlingarna ska anpassa sig till det svenska systemet, vilket förstås blir allt svårare eftersom kontakten med majoritetsbefolkningen blir allt mindre. Stora etniska enklaver växer fram runt stadskärnorna, där migranterna kan leva sitt liv med sitt språk och kultur, tillsammans med sina landsmän.
Och jag tror personligen inte att man realistiskt kan kräva integrering eller assimilering av invandrare, det är väldigt svårt och kan ta flera generationer. Särskilt om invandrarna har en avlägsen och annorlunda kultur. Och detta vet vi från USA, där vi fortfarande efter århundraden av smältdeglar, fortfarande har skilda etniska områden.
Så vad är poängen med den svenska migrationspolitiken egentligen? Ska arbetande och skattebetalande svenskar framöver blott utgöra en slags försörjare av det här stora experimentet? Om det ändå hade varit ett begränsat antal riktiga flyktingar enligt FN:s kvotflyktingmodell, men så är det ju ej. Många är här på märkliga premisser med slängda pass och påhittade identiteter, från länder där det inte råder krig, oroligheter eller förföljelse.
Vi noterar att det just nu råder fred i stora delar av Mellanöstern och Afrika. Krigen är slut i Irak, Afghanistan och även Syrien är stabilt. Och levnadsstandarden i många av de här länderna har ökat drastiskt under flera decennier.
Ändå fortsätter migranterna att strömma in till Europa och Sverige. Vi lever i en modern folkvandringstid, där många från södern vill söka lyckan i norr. Om nu lyckan är att leva på socialhjälp, av pengar som någon annan slitit ihop? I ett land där infrastrukturen krackelerar och inte hinner med befolkningsökningen.
Vad händer när bidragskranen stängs av? Det kommer ju att hända förr eller senare, vi befinner oss bara en finanskris eller lågkonjunktur bort från ett dylikt scenario. Ett sunt samhälle bjuder inte in folk på skattebetalarnas bekostnad. Och då har jag inte ens räknat upp det ökade våldet, brottsligheten, sprängningarna och kulturkrockarna i migrationens spår. Det är ju egentligen detta som medborgarna oroar sig för mest.
Givetvis finns det folk som tror att det finns ett illvilligt uppsåt eller dunkel plan bakom den märkliga massmigrationspolitiken. Sådana påståenden förvånar mig inte. Skulle vettiga folkvalda politiker genomföra ett dylikt folkutbyte på skattebetalarnas bekostnad? Till vilken nytta, i vilket syfte? Och då sprids förstås de så kallade konspirationsteorierna på nätet, varav flera har visat sig bli sanna. Vaccinet var inte ofarligt, det kom förmodligen från ett västfinansierat labb i Kina, och Bidens son är del av en korruptionsskandal osv. Kanske ligger det en hund begraven även under migrationspolitiken? Våra erfarenheter säger att det inte är omöjligt.
Den välordnade västvärlden har förvandlats till en matt feberdröm, där ingenting längre är sant, och media mest har funktionen av en underhållande likriktare och propagandakanal. Och politikerna är obegåvade spratteldockor, styrda av nycker, internationella allianser alternativt illvilliga skuggfigurer ute i kulisserna.
Håll i hatten, det kan bli en skakig resa.
