Jag och familjen drog iväg på tältsemester i helgen. Vi hittade en trevlig campingplats med gäster från många olika platser i världen, mest européer kanske bör tilläggas.
När man ska campa är det viktigt med bra grannar, de får inte vara för skräniga eller udda på något sätt, ty man vill ju få en bra helupplevelse. Alltså går man omkring en lång stund innan beslutet tas vart tältet ska stå. Vi hamnade efter en stunds funderingar mellan en grupp britter och ryssar. Lite närmare ryssarna om jag ska vara helt ärlig.
Detta bespottade folk har ju ganska dåligt rykte, men verkligheten talar ofta sitt eget språk. De var trevliga, välklädda, vältränade och hade välartade barn. De spelade rysk popmusik på låg volym, och gjorde inte mycket väsen av sig. Till skillnad mot britterna som var av den lite mer skräniga sorten, både vad gällde volymen på tal, skratt och tjut, men även den snabba hårdrocken de spelade, som mest påminde om något slags elgitarrally. De hade trista kläder, dålig hållning, flera var överviktiga, rödbrända, tatuerade och inte särskilt sociala. De satt mest och krökade och skrålade.
Det enda märkliga med de trevliga ryssarna var deras enorma schäfer som vaktade tälten. Förövrigt så var det strängeligen förbjudet med hundar på campingplatsen, det fanns flera förbudsskyltar vid infarten, som dessutom var bemannad med folk som borde ha upptäckt besten. Men icke. Ryssarna lyckades på något obegripligt sätt få med sig husdjuret in. Hunden skällde vid några tillfällen, men höll sig oftast lugn.
Britterna skulle nog aldrig kommit på tanken att ta med sig en hund. Står det att hundar är förbjuda så är det ju så. Inget snack om saken. Trots den gapiga stilen, attityden, de punkiga kläderna och alternativmusiken som ylade från högtalarna så förefaller britter vara ett folk som inte bryter mot några viktiga konventioner. Uppkäftigheten är påklistrad. Och kanske behövs den struliga attityden mest för att försäkra sig själv om att man är oberoende och fri. Storbritannien är ju numera en av de ledande nannystaterna i Europa. Det är inte mycket som sker utan att storebror ser. Och det är ju klart, då gäller det att åtminstone försöka framstå som rebell.
Men Ryssland då? Hur är det egentligen att leva under Putin? Är det inte tung terror och övervakning?
Vad jag hört från hyfsat trovärdiga källor så lämnas vanligt folk i fred. Oligarkerna gör upp i den övre maktsfären, men medelryssen simmar mellan maskorna i nätet, och han förefaller snart vara mer fri än mången europé. Trots diktaturfasonerna. Åtminstone om vi ser frihet som något vardagligt, som att få röka en cigarett på ett café, att arbeta utan att betala merparten av lönen i skatt, och möjligheten att gå under statens radar. Att kunna bygga ut huset, snickra ihop en altan, måla kåken i valfri färg, att slippa inbrott, eller om det sker åtminstone få försvara sig på ett vettigt sätt. Vanligt folk bryr sig mer om dylika saker, än om vad Trump twittrade till frukost eller vad Putin sysslar med om dagarna.
Verklig frihet är att få bli lämnad i fred. Men när vi hela tiden blir störda av allsköns dumheter från skatteverket, byggnadsnämnden, socialstyrelsen, riksdagen, EU, fan och hans ökända moster. Det är då vi skaffar oss tatueringar, åker på semesterresor och super oss redlösa. För jag minsann, jag kan göra vafan jag vill.