Vi som följt statistiken över coronavirustets framfart märker att Italien avviker ordentligt, både vad gäller sjukdomens allvarliga symptom och dödlighet. Även om vi utgår ifrån att sjukdomsutvecklingen i Italien tidsmässigt ligger före andra Europeiska länder, så är situationen söder om Alperna extrem.
Nu menar vissa forskare att den stora dödligheten i norra Italien kan bero på sekundära bakterieinfektioner i kombination med coronaviruset. Och dessa bakterier kan vara resistenta mot antibiotika och endemiska. Att det har blivit så här handlar om en enorm överanvändning av antibiotika, både hos befolkningen, men även inom jordbruk och djurhållning.
Besök vilken livsmedelsaffär som helst i västvärlden och de kommer att ha parmesanost, parmaskinka, salami från Milano och liknade norditalienska delikatesser. Dessa märkesvaror produceras i en gigantisk omfattning. Och de säljs överallt. Italien är ett varumärke i sig själv, en gedigen kvalitetsstämpel som svårligen kan överträffas.
Delikatessindustrins baksida är det enorma nyttjandet av antibiotika i djurhållningen. Det krävs enorma mängder av fläskkött och mjölk för att kunna producera delikatessprodukter som exporteras till resten av världen. Och när vi får resistenta bakterier som dessutom kan vara endemiska i vissa sjukhus, då vet vi att det gått för långt.
Och som i många andra frågor så har politikerna en viss skuld i detta. Det omfattande varumärkesskyddet gynnar inte livsmedelsindustrin i det långa loppet. En stad som ligger några mil bort från Parma kan förmodligen skapa en likvärdig produkt, men kan förstås inte ståta med namnet Parmaskinka. Så fungerar det för mängder av produkter som är varumärkesskyddande och/eller regionalt skyddade. Och regleringarna bidrar tyvärr till att vissa populära regioner kraftigt överproducerar sina livsmedel.
En stor skuld finns också hos konsumenterna som exempelvis ratar Pecorino och istället köper Parmesan, då det är ett mer känt varumärke. Fast egentligen kan en nästan likvärdig hårdost produceras i de flesta länder kring norra Medelhavet, kanske på andra ställen också. Givetvis kan inte en hårdost gjord i Tyskland få en italiensk parmesanstämpel, men man skulle kanske kunna vara lite mjukare i regelverket, och låta omkringliggande regioner och länder få en liten större bit av kakan.
En spansk tillverkare skulle kunna använda beskrivningen ”hårdost av parmesantyp”, om det verkliga ursprunget är lika tydligt angivet. Annars förstår inte konsumenten vilken typ av ost det rör sig om. Då parmesan har blivit till ett begrepp, trots att det finns men mängd liknade hårdostar med liknande smak. Samma sak är det med varumärken som Champagne, Dijon, Haloumi, Feta, Cognac, Bordeux etc etc, listan kan göras lång. Hur förklara att man tillverkar en senap av Dijontyp utan att nämna regionen/varumärket Dijon?
Och slutligen så måste vi rikta uppmärksamheten till vår djurhållning. Det är inte bara något som rör djurrättsaktivister och veganer, utan oss alla. Det måste ske en förändring, det handlar i slutänden om vår hälsa, och våra barns framtid.
